Vi räddar världen - vad gör du?

Och så var även jag på plats. Efter 24 timmar i luften har jag äntligen checkat in på mitt hotell i Lima, Peru. Här ska jag spendera en natt innan morgondagen tar mig till min slutdestination Arequipa. Resan gick bra men var bra långtråkig, nackdelen med att resa själv. Tur KLM har en mängd aktiviteter i deras tv-skärmar - ett brett utbud film, tv-serier, spel och en och annan språklektion. Så fick jag då slipat min spanska, check!

 

Peru var det. Jag förstår inte att jag är här. Jag har drömt om Peru så länge och nu är jag här. Overklig känsla. 

Jag föll för Peru för två år sedan, när jag var här som volontär. Landets färgglada kultur, magnifika landskap och vänliga befolkning tog mig med storm. Och inte minst landets fascinerande historia om inkafolket och dess bevarade minnen. Landets traditioner, deras sätt att finna något att fira i varje dag.. ja.. det finns mycket som fick mig att älska landet. Och när jag lämnade Peru förra gången så visste jag att jag en dag skulle åka tillbaka. Den dagen är nu kommen. När jag i höstas fick chansen att, via min höstpraktik på Svalorna Latinamerika i Stockholm, åka till Peru för att praktisera på deras landkontor kunde ingen vara lyckligare än jag. Att jag får chansen att praktisera med min hjärtefråga barns rättigheter, gör upplevelsen än starkare. Det är min dröm. Latinamerika + barns rättigheter + jag är lika med sant. Den känslan är obeskrivlig. 

 

Peru är ett av Latinamerikas fattigaste länder. Just nu sitter jag på ett fint hotellrum med 1.60 säng och platt tv. Det känns lite fel. Kontraster. I det här landet är det stor skillnad mellan fattiga och rika. I staden jag ska bo i, Arequipa, så finns det "finare" områden i stadskärnan och staden omsluts av slummen. När jag var här för två år sedan och bodde i staden Cusco så kunde jag se slumområdena från mitt sovrumsfönster och jag arbetade i den, bara två minuter från stads- och turistkärnan. Fattigdomen är påtaglig. Och skillnaden från hemma i Sverige är enorm. 

 

Det är mycket den känslan som får mig att dras tillbaka hit. Dels saknaden efter det fantastiska land och människor. Men också känslan av att få uppskatta vad man själv har i sitt liv. Och viljan att kunna bidra med min kunskap och kännedom till lokala projekt kring barnkonventionen som jag ska arbeta med. Jag hör hemma här. Nu ska jag börja förstå att jag är på plats bara. 

 

 

 

Hasta luego amigos!