Vi räddar världen - vad gör du?

Tillbaka från Swaziland sedan ganska många dagar och tillbaka i bloggosfären! 11 dagar kvar och Rickard vid tangenterna känner hopp för att jag faktiskt kommer överleva det här. 264 timmar är ju faktiskt inte så där förfärligt mycket ändå! Dessutom är det mest roligheter kvar! Kapstaden, Thala Game Reserve, försöka trycka in lite intervjuer och försöka få lite sol på våra oroväckande vinterbleka ben står på schemat de närmaste veckorna.

 

Nåja, till Swaziland, som ju det här skulle handla om. Anledningen till att vi var där var att vår sekundära handledare Tich skulle dit och hålla en workshop med lärare på lärarutbildningar runt om i Södra Afrika. Där fanns representanter från Lesotho, Swaziland, Botswana, Zimbabwe och det fantastiska landet Gotland! Workshopen var en av tre i området som skulle täcka hela SADC-regionen (Southern African Development Community). Stackars Tich har flängt runt i Zambia, Jo-burg och Pelle Svanslös vet var de senaste veckorna. Vi har faktiskt inte sett honom på kontoret på 2-3 veckor så informationen inför resan var minst sagt knapphänt. På lördag kväll kom han hem från Zambia och kunde informera oss om att resan startade på söndag morgon klockan 07:00. Tyvvar var han den enda med körkort tillgängligt och mod nog att köra så han fick stå för allt körandet - den nätta sträckan 60 mil, enkel väg.

 

Klockan 7 på söndagen satte sig två trötta svenskar, en på okänt vis relativt pigg Tich och hans tystlåtna men supermysiga fru i bilen för avfärd. Vi åkte genom Durban där vi passade på att stanna till på Gandhimuseet. Tydligen bodde han i Sydafrika i 21 år, vi besökte hans gamla hem och fick lära oss en del av denna rätt så mycket asgrymma snubben! Han jobbar mycket med rättvisefrågor och hade en radda smarta saker att säga om det mesta - respekt!

 

Resten av resan fram till gränsen sov både vapendragare Rickard och riddare Unni den mesta tiden. Såpass mycket att jag missade Richards Bay, en kuststad i nordöstra Sydafrika. Jag fick åtminstone se den när vi åkte tillbaka. Det är en stad, inte så mycket mer. Men bara att den heter Richards Bay gör det ju värt att se. Synd bara att de stavat fel på mitt namn... Väl framme vid gränsen var det väldigt mycket lättare att ta sig igenom än tidigare resor jag gjort mellan länder i Afrika. Både Kenya, Tanzania, Uganda och Rwanda krånglade med allt mellan fingeravtryck, dyra visum och bussar som helt enkelt åkte iväg utan mig. Här var det bara att lämna passet, få en stämpel åka till nästa kontroll och göra likadant så var det klart sen. Bra skit!

 

Swaziland visade sig vara ett land med fantastiskt landskap, precis som Sydafrika. Jag är väldigt svag för sådant och kunde bara sitta och blicka utöver de vidsträckta vidderna med vackra berg långt bort i fjärran. Väl framme i Manzini, som är Swazilands största stad men inte huvudstad, tog vi oss en välbehövlig varm lunch innan vi kom fram till hotellet där workshopen skulle hållas. Baserat på andra hotell jag bott på i Afrika skulle jag säga att detta var av det lyxigare slaget. Med europeiska mått mätt var det väl... okey. Brusig tv på rummet, dusch med varmvatten men utan tryck och massa luft som gjorde att jag fick genomföra någon form av avancerad sittduschning och märklig utformning på rummet med sängen precis framför balkongdörren. Hur som helst var det riktigt skönt att få lyxa till det, framför allt i jämförelse med backpackers spindeltäckta kök.

 

Det var två saker som var absolut fabulösa med resan. Först och främst att de hade DSTV i lobbyn. DSTV betyder Supersport vilket betyder oändliga mängder fotboll! Därför kunde jag se delar av Suarez-Chelsea, hela Uniteds ligatriumf och Bayerns slakt av Barcelona. Grymt! Jag har inte sett en match sedan 24 februari. De som känner mig lite bättre vet hur absurt det är för mig att inte se en enda fotbollsmatch på 2 hela månader!

 

Det andra grymma var Rebecka från IA 3an som av en lycklig slump var i Manzini just de dagarna vi var där. Förutom en kort tur till köpcentrat 100 meter från hotellet var vi bara utanför hotellets skyddande murar med Rebecka. Hon tog med oss i en Combi (minibusstaxi) till en svincool och supertrevlig kille som heter Raymond som gör konst, kläder, möbler, accessoarer, ja det mesta faktiskt, allt av helt återvunna material! Panchimana heter kollektivet, googla det vetja! Jag som skriver min B-uppsats om återvinning blev helt såld på idén! De var någon form av handarbetarkollektiv som jobbade med att skapa saker av det som andra tycker är skräp. Tygbitar som företag slänger, gamla plastpåsar, mjölk och juicekartonger och allt möjligt smått och gott som ingen annan vill ha. Sjukt häftigt!

 

Huvudsyftet med vår vistelse var ju ändå att vara med på denna workshopen. Den hölls av SWEDESD (The Swedish International Centre of Education for Sustainable Development) och SADC-REEP (Southern Africa Development Community - Regional Environmental Education Programme). Hallå förkortningarna! I princip ett samarbete mellan Sverige och Södra Afrika som fokuserar på att inkludera hållbarhetsfrågor i läroplanen, antingen i alla ämnen (Yes please) eller som ett separat ämne. För att göra detta på bästa sätt vänder sig workshopen till lärare på lärarutbildningar. De 20 lärarna där kommer alltså lära sina blivande lärare om hur ESD (Education for Sustaniable Development) kan implementeras i läroplanen. Dessa lärare kommer sedan kunna ta med detta i sin utbildning. Antalet elever som berörs blir på detta sätt ganska jättestort, som ni kanske förstår! De måste fortfarande jobba med att låta regeringarna i respektive land intresserade av att lära ut hållbarhetsfrågor. Därför var det extra kul att ett par personer från Swazilands utbildningsutskott på plats. Regeringspeeps. Och de verkade intresserade, på riktigt!

 

Hemresan började klockan 05:00, aka mitt i frickin natten! Tich körde de åtta timmarna till Durban, var med på nästa workshop i ett par timmar och körde de sista 2 timmarna hem till Howick. Hur han klarade att göra allt det, fortfarande var vaken och aktiv på hans workshop förstår jag inte. Både jag och Unni var helt slut trots att vi hade 4 timmars fritid i Durban. Vi passade på att träffa en väns vän på Couchsurfing, han var en konstnär som hade utställning. Riktit mysig faktiskt, hjälpte oss att hitta ett schysst mexikanskt matställe. Vi gick även omkring och var turistiga, såg VM-stadion från 2010 (fotboll peeps!), hängde på stranden och bara myste av att vara i en varm, pulserande men ändå avslappnad stad! Durban rekommenderas starkt!

 

Igår var vi tillbaka i Howick hos tant Sally. Jag intervjuade henne och en vännina till min uppsats på vår "lediga" förmiddag. På kvällen var det Full Moon Walk i Umgeni Valley - fruktanslöst vackert och mysigt. Satt bara och stirrade ut i naturen och trivdes som Rickard i naturreservatet.

 

Det känns skönt att ha bockat av ett till land och lite andra roligheter här nere. Ska verkligen försöka njuta av de sista 11 dagarna, men som vanligt räknar jag ner veckorna, dagarna, timmarna tills jag får krama på mitt livs kärlek igen. Kan inte komma fort nog!

 

Pics or didn't happen, right?