Vi räddar världen - vad gör du?

Hej världens finaste klass och alla andra trevliga människor som läser!

 

Jag (Matilda) har läst om era äventyr både här, på facebook och på era personliga bloggar och blivit så avundsjuk på allt roligt ni hittar på! Allt från linbanor till museer till bio till hundvalpar, allt ni gör verkar spännande och roligt och i jämförelse känns min tillvaro så grå!

 

Här i Yei finns det minsann ingen bio, inga linbanor och inga museer. I och för sig såg vi en kattunge fastbunden i en affär i förrgår men det är också det mest spännande som hänt på en månad känns det som.

 

Materiellt, eller kanske attraktionsmässigt, finns det ingenting här. Jag menar I N G E N T I N G. Inget att hitta på, inget att se, inget att uppleva. Det enda vi kan göra är att insupa atmosfären och umgås med människor. MEN kära vänner, vilka människor de är sedan! Efter hur många årtionden som helst av blodiga krig, förtryck och förföljelse har de nu brutit sig fria, bildat sin egen stat och blivit ägare av sin egen utveckling, påverkar sin egen framtid. Det är asabasacoolt.

 

Nu är snart den femte arbetsveckan till ända och det betyder som många redan skrivit att vi är halvvägs. Hittills har vi besökt tre skolor på fyra veckor och när vi åker iväg på vår turne på tisdag ska vi beta av 9 skolor på 10 dagar. Man kan säga att tempot lär höjas! Men det älskar jag, för jag får panik av att vara sysslolös. Så himla tagg på den här resan då vi kommer få se mer av landet och det projekt vi jobbar på. Ljuvligt!

 

Hoppas ni har det bra var ni än är

Pussåkram

Matilda

 

 

Goda nyheter här ifrån Yei! 

 

Först kanske jag ska förklara sammanhanget, kom jag på. Jag (Matilda) och Gerd skriver här i Sydsudan en Baseline för ett utbildningsprojekt som organisationen SPC driver. Projektet har pågått i tre år och avslutades i början av det här året. Det vi gör nu är en utvärdering av hur det har gått, vi samlar instatistik från de 16 skolor som är med i projektet och sammanställer för att se hur utvecklingen har gått.

Eftersom att projektet avslutades officiellt (inte skolornas verksamhet men projektet som har stöd ifrån PMU som i sin tur får pengar från SIDA) så finns det väldigt begränsat med pengar för oss att resa runt till dessa 16 skolor och samla in statistik. Det finns inget postsystem så man kan inte skicka brev och det är långt ifrån alla som har tillgång till internet, så några enkäter kan inte skickas där heller. Det vi var lämnade med var telefonsamtal men vi tyckte alla att det inte skulle vara tillräckligt för att få den information vi behövde. Ansökningar om pengar för att göra en resa till de allra flesta skolorna skickades ut till höger och vänster och till slut kom ett stort fett JA från pingstkyrkan i Jönköping som ville stötta oss med pengar till resan. Asante sana som vi säger på Swahili.

 

Det betyder alltså att vi kommer kunna besöka de allra flesta skolorna (ett par ligger alldeles för långt bort för att det ens ska bara möjligt på de här vägarna). Vi kommer göra en resa som varar i tio dagar och 160 mil knagglig väg kommer läggas bakom oss. Vi kommer få åka till huvudstaden Juba, Kajo Keji, Maridi, Yambio och en bunta andra små städer och besöka skolor och människor. Vi är så tacksamma för att vi får möjligheten att dels göra arbetet här så bra som möjligt och dels få se mer av detta spännande land.

 

Varma (och lagom klibbiga) hälsningar från Sydsudan!

För att inte överbelasta nätet fullständigt såhär på kvällskvisten laddar jag inte upp några bilder här, utan länkar istället till min (Matildas) privata blogg där ni kan se hur vi bor!

http://matillsan.blogg.se <-- Klicka där.

Om någon trodde att jag (Matilda) och Gerd skulle bo mitt ute i Afrikas djungel så trodde den fullständigt rätt. Vi är äntligen framme på den plats där vi ska bo de kommande två månaderna, och hela resan har tagit oss närmare sex dagar.  Vi flög till Kampala där vi först stannade några nätter för att ordna med visum in i Sydsudan (Tydligen en väldigt nyckfull process då reglerna ändras hela tiden. Sydsudan som är världens nyaste land håller som bäst på att formatera sig och komma på hur saker och ting ska fungera) och handla supplies för arbetet med skolorna i Sydsudan. Vi lämnade Kampala fredag morgon och åkte jeep hela vägen upp genom landet, vilade en natt i Arua och kom över gränsen i går morse, kom fram till compound där vi bor vid tre-tiden. En minst sagt lång resa!
 
Vägarna från Arua och hit har varit närmare icke existerande, på vissa ställen har jag verkligen undrat om vi över huvud taget kommer komma fram.  Men vår monsterbil till jeep klarade allt, och med en van förare vid ratten kände vi oss trygga.
 
Här i Yei är det lugnt och fridfullt, som vilket semesterparadis som helst. Det är simpelt, latrinen är ett hål i golvet på en hydda och elen i väggen går på generator. Men Gerd och jag känner oss som miljonärer när vi har dusch (kallt vatten), elektricitet, gasspis och kylskåp! Mycket mer än vad folk i allmänhet har här i Sydsudan.
 
Landet är verkligen under utveckling kan man säga, på grund av ett mycket långvarigt krig med norr finns väldigt lite infrastruktur om någon alls, lite sjukvård är utvecklad och skolan finns tack vare missionärer eller andra organisationer som kommit hit för att hjälpa. Det är en spännande tid för detta nya land, mycket finns att göra och förhoppningsvis kommer mycket att hända här snart!
 
Vi hoppas kunna hålla er uppdaterade om vad som händer med oss här. Till dess, Salaam Aleikum.