Vi räddar världen - vad gör du?

På söndagen var jag på Splashy Fen (Fen betyder typ fest på afrikaans) tillsammans med vår handledare Jims son David och hans kusin. Det var en två timmar lång bilresa ut i bergen nära Underberg och lerigt som bara den eftersom det regnat i tre dagar. Musikfestivalen hade startat på torsdagen, så när vi kom var folk lite lagom leriga och trötta. Det rådde en rätt avslagen stämning inne på festivalområdet. Men lika glad för det var jag, åt mini-donuts och lyssnade på lite band medan de två chaufförerna drack öl och smög i väg för att röka gud-vet-vad. Vi åkte hem samma kväll och David körde som en gud i morgontofflor (= väldigt bra) så jag kom hem säkert men med mild hjärnskakning efter alla dåliga ’dirt roads’ (grusvägar) som tar oss upp och ner längs alla bergstoppar och dalar. Köpte en t-shirt som bevis! Rickard fick stanna hemma i sängen med The Notebook för han var lite krasslig. 

Annandag påsk gjorde jag och Rickard någonting väldigt modigt! Vi åkte linbana genom Karkloofs djungel tillsammans med tant Sally, hennes dotter Leigh och Jims fru Liz. Jag var lagom skakig i armarna när vi kom tillbaka ner efter två timmar… Den där toasten med tonfisk som ingick kändes som en lyxmåltid! Man tar en buckie (fyrhjulsdriven bil med stora hjul) upp till första linbanan och sedan svingar man sig neråt genom åtta olika banor. Man bromsar med sin starka arm genom att hålla långt ut längs vajern bakom sig och dra nedåt. Inte nypa åt som jag gjorde, då får man ont i axeln! Vissa banor var man tvungen att bromsa mycket på, andra skrek ledarna ”No brakes!” och då var det bara att köra! Kan klart rekommendera detta till er andra om ni kommer hit någon gång!

Alla som längtar hem, här är en god nyhet! Vi är halvvägs där! Jag längtar fortfarande inte hem och det känns som en välsignelse. Jag kan verkligen bara njuta av allt tokigt och roligt som händer här. Jag vet att många har lämnat sina käraste i hemlandet, för att inte tala om alla stackars katter som för närvarande måste klara sig utan sina ’crazy cat ladies’. Jag ska snarast sätt upp en fond där alla som vill kan skänka pengar till Ensamma Katters Förening, EKF.

Det var nog allt. Stor kram till alla tappra läsare därute! 

Min tid i Sydafrika har varit fantastisk. Jag har blivit hjärtligt välkomnad. Överallt. Av alla. Folk har varit supertrevliga mot mig och Unni sedan vi kom hit. Folket som hjälpte oss i Durban. Lät oss sova i deras hus. I deras sängar. Även om det innebär att de fick sova någon annanstans. I något annat rum. På golvet. Här i Howick har de varit minst lika vänliga. Vår handledare Jim har varit så inbjudande mot oss. Låtit oss följa med på privata kalas. Sett till att vi alltid haft saker att göra. Jim syster Sally likaså. Nivån av gästfrihet bland de här människorna är häpnadsväckande. Verkligen.

Och hallå. Jag är faktiskt i Syd-frickin-Afrika! Ett par tre evigheter hemifrån. Vi har världens möjlighet att få erfarenhet, både livs- och arbets-, genom vår utbildning. Genom den här praktiken. Bara att få ynnesten att resa längre än vad dina eller en hästs ben kan bära dig är ohyggligt ovanligt, historiskt sett. Att jag får möjligheten att göra en sån här grym resa borde göra mig ohyggligt motiverad och upprymd att göra det absolut bästa av praktiken. Borde.

Men jag känner mig inte hemma här. Säkerligen av flera anledningar. Vad vet jag. Men jag vet att den absolut primära orsaken, såklart, är för att hon inte är här. Hon jag träffade på den här utbildningen. Hon som formligen pulveriserade allt jag trodde jag visste om livet. Hon som fick mig att känna mig hel fast jag inte ens visste jag var halv. Hon som jag älskar. Hon som heter Matilda.

Det passar inte in i mitt liv att åka just nu. Jag har varit utomlands förut. Lika länge som nu, mer eller mindre. Singel de gångerna. 10 veckor i Mexiko och 14 veckor i Kenya. Ett halvår emellan bara. Då passade det, antar jag. Jag längtade inte hem så mycket. Minimalt i Mexiko, trots att jag inte riktigt gillade landet. I Kenya, faktiskt knappt alls. Lite när vi åt fettgryta såklart. Till svensk mat. Mat är nog ganska viktigt för mig. Delar av det kenyanska köket kan nog vara det sämsta jag upplevt. Här i Sydafrika kan vi däremot köpa i princip samma saker som hemma, fast andra märken. Inte kaviar då. Maten här är faktiskt betydligt mer västerländsk än afrikansk, skulle jag vilja påstå. Åtminstone det jag och Unni väljer att äta.

Grejen är att jag har räknat ner dagarna sen jag kom hit. För sjutton, jag har räknat ner dagarna sen innan vi åkte. Sen början av februari har varenda muskel, varenda fiber, varenda cell i min kropp sagt att det här inte riktigt vad jag vill göra just nu. Inte som att jag absolut inte vill göra det. Bara att det är lite, lite obekvämt. Som att gå till tandläkaren. Som något nödvändigt ont.

Jag försöker motarbeta denna känsla, har försökt sen innan jag åkte. Tänkt att det här kommer ju bli så ”fett coolt”. Känslan jag inte skulle kategorisera som hemlängtan utan snarare som… ja, jo, det är nog hemlängtan ändå. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen är jag längtar efter hemma. Utom Matilda då. Och kaviar. Jag känner bara att var som helst som inte är hemma inte passar mig just nu. Det är lite fel. Och den här förbenade känslan är en rejäl blaffa smolk i min i övrigt oroväckande tomma glädjebägare. Jag kan inte riktigt njuta av min tid i ett land som egentligen är underbart. Som egentligen borde passa mig som handen i handsken. Jag bor i ett naturreservat liksom!

Vart är jag på väg med detta resonemang? Ingenstans, antar jag. Jag har haft 19 fantastiska dagar utomlands, tänker jag för mig själv. Jag har haft 19 förjävliga dagar utomlands, säger någon liten pygmé inne i mitt huvud. Förhoppningsvis kan det hjälpa att få ut det på digitalt papper. Kanske är det någon som känner igen sig.

Hur som helst tänker jag inte ge upp. Jag tänker inte åka hem i förtid. Jag tänker göra allt i min makt för att har femtiofyra förjävligt roliga, lärorika dagar här innan jag åker hem. Hem till henne.

/Rickard

Rickard skriver...

Efter några riktigt härliga dagar i Durban har vi nu äntligen kommit fram till vår organisation WESSA (Wildlife and Environmental Society of South Africa). De har sitt huvudkontor i utkanten av en nationalpark som heter Umgeni Valley. Parken ligger precis bredvid en liten stad som heter Howick, och shit Maj-Britt vad bedårande vackert det är här! Jag och Unni bor inne på reservatet och vaknar varje morgon med utsikt över delar av dalen. Tyvärr har ett bostadsområde upprättats precis utanför reservatet för ett par år sedan istället för den skog som vi fick berättat för oss stod där tidigare. Det blir onekligen en lite märklig kontrast med en vacker nationalpark och ett modernt villaområde sida vid sida.

I tisdags fick vi dessutom möjlighet att vandra i dalen med härliga Matt som gör någon form av praktik här på WESSA. Jag har inte riktigt förstått hur det fungerar men han vill jobba med bevarande av parken på något sätt. För att kunna göra det går han någon form av lärlingsutbildning, kanske? Ja, jag vet inte riktigt som sagt. Hur som helst erbjöd han sig att ta mig, Unni och Lejanne (volontärarbetare från Holland som kom hit i princip samtidigt som oss) på en vandring ner i dalen. Packade med massa vatten och mitt visakort (ja, det var kanske inte riktigt meningen att det skulle komma med, men vem vet vad vi skulle hitta i dalen) och väl insmorda med solkräm begav vi oss av. Trots att vi gick vid niosnåret var solen brännande het på våra vinterbleka nordeuropeiska hudar! Jag hade kallt sagt att någon hatt behöver jag minsann inte, men om jag ska vara efterklok skulle jag säga att jag var lite lätt dum i huvudet i och med det uttalandet. Vandringen ner var otroligt vacker: dalen är väldigt rik på subtropisk vegetation och inhyser en mängd ovanliga arter av både flora och fauna. Matt var fantastiskt duktig som guide, visade oss en massa intressant och svarade kunnigt på våra frågor. Vi vandrade bland annat förbi två vattenfall, en hinderbana som används bland annat i teambuildingsyften och över två åar-ish där mina Gore-tex skor fick visa om de höll vad de lovade. Svaret på den frågan blev ja, så länge vattnet inte gick över kanten (vilket det såklart gjorde). Vi vågade inte gå jättelångt, det var trots allt runt 32 grader och vårt vattenförråd var kanske inte vad man skulle kunnat önska. Dessutom hade våra nästan genomskinligt vita armar nog tagit sig an en smått illröd färg om vi fortsatt så mycket längre. Nu klarade vi oss riktigt bra faktiskt. Lita på att vi gör det igen med mer vatten, mer färg på en armar och ben och mer hatt på mitt huvud och att vi då går väsentligt längre!

Innan vi kom hit hade vi hört att zebrorna som lever i parken kunde komma till kontoret och att de till och med hade satt upp en skylt i korridoren som statuerade att zebror går först. Trots vetskapen om att zebror hänger på området blir jag fortfarande lika chockad när jag går ut från vårt kontor och möter ett gäng zebror tre meter bort som lugnt betar på det aningen torftiga gräset. Det är verkligen fascinerande att de väljer att hänga bokstavligt talat i korridorerna när de har en nationalpark på runt 1000 hektar att röra sig i om de så hade önskat. Vi har båda haft lite lustiga upplevelser än så länge, bland annat har vi båda fått gå en rejäl rundsväng för att gå på toaletten inne på kontoret eftersom det stod 5-6 zebror i den smala gången och tyckte skuggan var alldeles förträffligt trevlig just där just då. Vid vår första frukost vid vår boning fick vi snällt flytta på oss för att gräset såg ju lite extra gott ut just där vi satt. När de stod utanför vår köksdörr i måndags eftermiddag fick vi ändå försöka ge sken av att vara de som bestämmer. Min vapendragare Unni, som är ganska van vi hästar, tog initiativet och skramlade med nycklarna. Det fick dem att flytta sig en meter eller två vilket gjorde att vi kunde smita in och laga vår efterlängtade kvällsmat. Jag hoppas efter resan bli känd som mannen som pratar med zebror. Hur det till slut blir med den saken är en annan femma. Oavsett tycker jag att det är väldigt fint att människor och djur lyckas leva sida vid sida i sådan harmoni.

Förutom vandringar och möten med zebror har vi ju faktiskt en praktikplats att sköta! Vi har inte kommit sådär förfärligt långt på själva arbetet än så länge. Vi började faktiskt på riktigt idag (onsdag) med att kolla in SADC-REEPs hemsida och se om det var något som kunde fixas till där (ja, var svaret på den frågan). Vi har också haft ett möte med Tich som jobbar med SADC-REEP och bland annat samarbetar med svenska Sida och SWEDESD. Vi hade en väldigt trevlig sammankomst i en liten dunge (såklart omgivna av zebror) där vad vi ville göra var viktigt och att vi till stor del kan styra vår praktik åt det håll vi känner för. Det kan därför hända att vi tar en liten lätt tripp till Lesotho, Botswana eller varför inte Namibia!? Ytterst trevligt, säger jag och jag tror att Unni utan att riktigt vet varför nickar medgivande just nu. Tich har även varit vänlig nog att hjälpa oss skaffa Sydafrikanska SIM-kort till mobilerna (något man inte kan göra här utan att ha med sig sig ID-kort och adress). Så nu väntar jag bara på att min fästmö sen en och halv vecka Matilda ska göra detsamma i Sydsudan så att jag kan få höra hennes vackra stämma igen.

Nu är klockan faktiskt 21:05 här nere och det innebär hög tid för sänggång! Det har varit mörkt (som i kolsvart) sen 19:30 och vi vet att vi kommer bli väckta vid sextiden imorgon bitti av de mycket trevliga fåglarna som skriker lite försynt precis utanför våra fönster.  Vi har ytterst begränsad Internetåtkomst just nu vilket förklarar bristen på bilder och det faktum att detta inlägg kommer publiceras imorgon. Jag följer i min eminenta klasskamrat Johannas fotspår och slänger in ett par länkar till de organisationer jag hittills stött på.

http://wessa.org.za

http://www.sadc-reep.org.za

Mycket nöje där ute!

Kramar

Rickard