Åskväder african style!
Unni Logård (skrivet i fredags men hade inte tillgång till internet förrän idag):
FREDAG! Den här första veckan hos WESSA har känts väldigt lång. Vi är alldeles slutkörda både Rickard och jag. Jag undrar när vi ska börja vänja oss vid temperarturer över 30 och solen… Den är stark hela dagen men vid halv sju blir det kolsvart. (Vi går upp kl 06:00 varje morgon för att vara på kontoret kl 07:30-16:30. Helt okej arbetstid men vi är en timme före Sverige och varken vana vid värmen eller rutinerna än och hjärnan jobbar på högvarv.) I morse var vi med en klass 12 på fältutflykt till Umgeni River som rinner genom Howick. Samma flod som jag och Rickard, Peter och Linnea skrev om i våras. Vi hittade ett band av sammanfogade Coca Cola-flaskor som bildade en flytande gräns tvärs över floden och vår guide Cara berättade att det var DUCT (Dusi & Umgeni Conservation Trust, en organisation som vi skrev arbetet runt i våras) som använde detta system för att fånga upp flytande skräp på väg ut ur Howick så att dessa föremål inte orsakade problem i vattenreningsanläggningen eller nedskräpning längre ner i reservatet. Så smart! Igår kväll började det blixtra när jag och Rickard spelade Skip-Bo efter middagen. ”Kom, vi går ut och sätter oss på verandan, det måste vara vackert att se alla blixtnedslag över dalen” sa jag, van vid svenska åskoväder. Rickard gillar inte åskan, men följde med ändå. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som om vädergudarna var förbannade på oss på riktigt. Filmade en stund men när regnet kom och marken vibrerade av alla blixtnedslag blev det för mycket även för mig. Vi gick inomhus, det small till igen, närmare den här gången. Det var svårt att sluta titta ut för himlen var upplyst mer än den var kolsvart. Sliten mellan rädsla och fascination satt vi en stund på min säng. Det var svårt att prata för regnet slog så hårt mot taket att det dränkte alla ljud. Vi började så småningom känna att vi båda bara ville gå och lägga oss (klockan var runt 20:00) och drog på pannlamporna för att gå ut till badrummet och borsta bissingarna. Det small ett par gånger till alldeles i närheten men när jag väl lagt mig och läst en stund började det dra bortåt. Människan är en så satans liten skit på jorden ändå, och så hjälplös inför naturen. Vi är alldeles för kaxiga! I morse berättade Cara att blixten slagit ner i grinden in till reservatet så den är trasig. Grinden ligger ca 500 m från vår stuga, inte konstigt att marken skakade. Just nu är klockan lunch och jag sitter i vårt fristående kök och skriver. Vi var så trötta efter fältutflykten i morse så vi sov en stund, Rickard har inte kommit upp än. Zebrorna tågade in nyss och jag kan se dem utanför fönstret. De gillar att hänga runt vårt hus för det finns gott om skugga här. Om jag öppnade fönstret och stack ut armen skulle jag kunna klappa en zebrarumpa! Det är inte dåligt! Undrar hur Rickard ska ta sig fram till köket… Det löser han säkert! Höhö… (Ni som känner Rickard vet att han inte är så bra med djur. Eller rättare sagt inte van vid djur. Detta roar mig allt som oftast.) Jag tror jag ska passa på att äta upp de sista kokoskakorna innan han vaknar!
Bifogar diverse bilder från vår första vecka i Sydafrika!
Tjingeling!
