Ett leende
Hej vänner!
Ett första inlägg från mig (Malin) i Hawassa, Etiopien.
Efter åtta veckor är intryck, känslor, och tankar många, och följaktligen formuleringar otillräckliga. Men jag tänkte att jag ändå ska försöka berätta lite om vad som rör sig i mitt huvud.
I Hawassa har vi träffat människor som är så kärleksfulla, gästvänliga och älskvärda att varje dag som hemresan kryper närmare knyts min redan av mat(eller annat), kaosartade mage, lite mer.
Etiopiens befolkning inhyser så mycket kärlek, men dock även för många människor för att alla ska ta del av den. Människorna är varma, men samtidigt temperamentsfulla, och de som hamnar i kläm, är barnen. Under min tid här, har jag sett alltför många barn bli slagna av vuxna och bråka i skolan och på gatan. Deras ögon kommer länge finnas präntade i mitt huvud.
Politik pratar man inte om, och ett personligt driv för utveckling kan ibland saknas. Det är inte ovanligt att folk sätter sin tilltro till gud och resonerar som att "gud vill att jag ska vara fattig" eller, "om gud vill, kan mitt liv förbättras". Dock möts vår organisation av uppskattning och tacksamhet men jag tror att en personlig strävan efter utveckling ibland kan saknas, vilket är förståeligt med tanke på de få möjligheter som faktiskt finns i ett land som detta. Både ekonomiskt, och främst politiskt.
Trots sina vardagliga svårigheter, har Etiopierna alltid ett leende att bjuda på och mycket sällan förväntar de sig något i gengäld. Jag har upptäckt att en hälsning eller handskakning ofta är mer, eller minst lika uppskattat och glädjespridande som pengar. Även om det senare är det som till en början efterfrågas av barn och tiggare. Vi kan inte prata amhariska, men ett leende betyder detsamma på alla språk, tyvärr syns de alltför sällan i Sverige. I Etiopien har man ont om pengar och möjligheter, men leenden finns det gott om.
Jag kommer sakna att komma ut från ett internetcafé, frustrerad, uppgiven och arg p.g.a amerikans byråkrati, och mötas av en uteliggare med sina tillhörigheter i en plastpåse blygamt leende som vinkar och därefter skickar en blygsam slängkyss - det får mig genast att bli glad.
Jag kommer sakna att gå till jobbet, arg och trött p.g.a. att morgonens första 20 minuter spenderades på toaletten, och mötas av en gatupojke med tuppkam som alltid kommer med ett glatt leende och hälsar mig god morgon och fnissar när jag klappar honom på huvudet och frågar hur han mår.
Jag kommer sakna att själv kunna sprida glädje, och faktiskt känna sig tillräcklig, bara genom att vinka, le och säga "hej, hur är det" på amhariska, även om jag varje dag önskar att jag kunde göra mer.
Jag hoppas att ni alla har fina sista veckor.
Massa Kramar från Etiopien!
Malin
Ett första inlägg från mig (Malin) i Hawassa, Etiopien.
Efter åtta veckor är intryck, känslor, och tankar många, och följaktligen formuleringar otillräckliga. Men jag tänkte att jag ändå ska försöka berätta lite om vad som rör sig i mitt huvud.
I Hawassa har vi träffat människor som är så kärleksfulla, gästvänliga och älskvärda att varje dag som hemresan kryper närmare knyts min redan av mat(eller annat), kaosartade mage, lite mer.
Etiopiens befolkning inhyser så mycket kärlek, men dock även för många människor för att alla ska ta del av den. Människorna är varma, men samtidigt temperamentsfulla, och de som hamnar i kläm, är barnen. Under min tid här, har jag sett alltför många barn bli slagna av vuxna och bråka i skolan och på gatan. Deras ögon kommer länge finnas präntade i mitt huvud.
Politik pratar man inte om, och ett personligt driv för utveckling kan ibland saknas. Det är inte ovanligt att folk sätter sin tilltro till gud och resonerar som att "gud vill att jag ska vara fattig" eller, "om gud vill, kan mitt liv förbättras". Dock möts vår organisation av uppskattning och tacksamhet men jag tror att en personlig strävan efter utveckling ibland kan saknas, vilket är förståeligt med tanke på de få möjligheter som faktiskt finns i ett land som detta. Både ekonomiskt, och främst politiskt.
Trots sina vardagliga svårigheter, har Etiopierna alltid ett leende att bjuda på och mycket sällan förväntar de sig något i gengäld. Jag har upptäckt att en hälsning eller handskakning ofta är mer, eller minst lika uppskattat och glädjespridande som pengar. Även om det senare är det som till en början efterfrågas av barn och tiggare. Vi kan inte prata amhariska, men ett leende betyder detsamma på alla språk, tyvärr syns de alltför sällan i Sverige. I Etiopien har man ont om pengar och möjligheter, men leenden finns det gott om.
Jag kommer sakna att komma ut från ett internetcafé, frustrerad, uppgiven och arg p.g.a amerikans byråkrati, och mötas av en uteliggare med sina tillhörigheter i en plastpåse blygamt leende som vinkar och därefter skickar en blygsam slängkyss - det får mig genast att bli glad.
Jag kommer sakna att gå till jobbet, arg och trött p.g.a. att morgonens första 20 minuter spenderades på toaletten, och mötas av en gatupojke med tuppkam som alltid kommer med ett glatt leende och hälsar mig god morgon och fnissar när jag klappar honom på huvudet och frågar hur han mår.
Jag kommer sakna att själv kunna sprida glädje, och faktiskt känna sig tillräcklig, bara genom att vinka, le och säga "hej, hur är det" på amhariska, även om jag varje dag önskar att jag kunde göra mer.
Jag hoppas att ni alla har fina sista veckor.
Massa Kramar från Etiopien!
Malin
