Framme på WESSA
Rickard skriver...
Efter några riktigt härliga dagar i Durban har vi nu äntligen kommit fram till vår organisation WESSA (Wildlife and Environmental Society of South Africa). De har sitt huvudkontor i utkanten av en nationalpark som heter Umgeni Valley. Parken ligger precis bredvid en liten stad som heter Howick, och shit Maj-Britt vad bedårande vackert det är här! Jag och Unni bor inne på reservatet och vaknar varje morgon med utsikt över delar av dalen. Tyvärr har ett bostadsområde upprättats precis utanför reservatet för ett par år sedan istället för den skog som vi fick berättat för oss stod där tidigare. Det blir onekligen en lite märklig kontrast med en vacker nationalpark och ett modernt villaområde sida vid sida.
I tisdags fick vi dessutom möjlighet att vandra i dalen med härliga Matt som gör någon form av praktik här på WESSA. Jag har inte riktigt förstått hur det fungerar men han vill jobba med bevarande av parken på något sätt. För att kunna göra det går han någon form av lärlingsutbildning, kanske? Ja, jag vet inte riktigt som sagt. Hur som helst erbjöd han sig att ta mig, Unni och Lejanne (volontärarbetare från Holland som kom hit i princip samtidigt som oss) på en vandring ner i dalen. Packade med massa vatten och mitt visakort (ja, det var kanske inte riktigt meningen att det skulle komma med, men vem vet vad vi skulle hitta i dalen) och väl insmorda med solkräm begav vi oss av. Trots att vi gick vid niosnåret var solen brännande het på våra vinterbleka nordeuropeiska hudar! Jag hade kallt sagt att någon hatt behöver jag minsann inte, men om jag ska vara efterklok skulle jag säga att jag var lite lätt dum i huvudet i och med det uttalandet. Vandringen ner var otroligt vacker: dalen är väldigt rik på subtropisk vegetation och inhyser en mängd ovanliga arter av både flora och fauna. Matt var fantastiskt duktig som guide, visade oss en massa intressant och svarade kunnigt på våra frågor. Vi vandrade bland annat förbi två vattenfall, en hinderbana som används bland annat i teambuildingsyften och över två åar-ish där mina Gore-tex skor fick visa om de höll vad de lovade. Svaret på den frågan blev ja, så länge vattnet inte gick över kanten (vilket det såklart gjorde). Vi vågade inte gå jättelångt, det var trots allt runt 32 grader och vårt vattenförråd var kanske inte vad man skulle kunnat önska. Dessutom hade våra nästan genomskinligt vita armar nog tagit sig an en smått illröd färg om vi fortsatt så mycket längre. Nu klarade vi oss riktigt bra faktiskt. Lita på att vi gör det igen med mer vatten, mer färg på en armar och ben och mer hatt på mitt huvud och att vi då går väsentligt längre!
Innan vi kom hit hade vi hört att zebrorna som lever i parken kunde komma till kontoret och att de till och med hade satt upp en skylt i korridoren som statuerade att zebror går först. Trots vetskapen om att zebror hänger på området blir jag fortfarande lika chockad när jag går ut från vårt kontor och möter ett gäng zebror tre meter bort som lugnt betar på det aningen torftiga gräset. Det är verkligen fascinerande att de väljer att hänga bokstavligt talat i korridorerna när de har en nationalpark på runt 1000 hektar att röra sig i om de så hade önskat. Vi har båda haft lite lustiga upplevelser än så länge, bland annat har vi båda fått gå en rejäl rundsväng för att gå på toaletten inne på kontoret eftersom det stod 5-6 zebror i den smala gången och tyckte skuggan var alldeles förträffligt trevlig just där just då. Vid vår första frukost vid vår boning fick vi snällt flytta på oss för att gräset såg ju lite extra gott ut just där vi satt. När de stod utanför vår köksdörr i måndags eftermiddag fick vi ändå försöka ge sken av att vara de som bestämmer. Min vapendragare Unni, som är ganska van vi hästar, tog initiativet och skramlade med nycklarna. Det fick dem att flytta sig en meter eller två vilket gjorde att vi kunde smita in och laga vår efterlängtade kvällsmat. Jag hoppas efter resan bli känd som mannen som pratar med zebror. Hur det till slut blir med den saken är en annan femma. Oavsett tycker jag att det är väldigt fint att människor och djur lyckas leva sida vid sida i sådan harmoni.
Förutom vandringar och möten med zebror har vi ju faktiskt en praktikplats att sköta! Vi har inte kommit sådär förfärligt långt på själva arbetet än så länge. Vi började faktiskt på riktigt idag (onsdag) med att kolla in SADC-REEPs hemsida och se om det var något som kunde fixas till där (ja, var svaret på den frågan). Vi har också haft ett möte med Tich som jobbar med SADC-REEP och bland annat samarbetar med svenska Sida och SWEDESD. Vi hade en väldigt trevlig sammankomst i en liten dunge (såklart omgivna av zebror) där vad vi ville göra var viktigt och att vi till stor del kan styra vår praktik åt det håll vi känner för. Det kan därför hända att vi tar en liten lätt tripp till Lesotho, Botswana eller varför inte Namibia!? Ytterst trevligt, säger jag och jag tror att Unni utan att riktigt vet varför nickar medgivande just nu. Tich har även varit vänlig nog att hjälpa oss skaffa Sydafrikanska SIM-kort till mobilerna (något man inte kan göra här utan att ha med sig sig ID-kort och adress). Så nu väntar jag bara på att min fästmö sen en och halv vecka Matilda ska göra detsamma i Sydsudan så att jag kan få höra hennes vackra stämma igen.
Nu är klockan faktiskt 21:05 här nere och det innebär hög tid för sänggång! Det har varit mörkt (som i kolsvart) sen 19:30 och vi vet att vi kommer bli väckta vid sextiden imorgon bitti av de mycket trevliga fåglarna som skriker lite försynt precis utanför våra fönster. Vi har ytterst begränsad Internetåtkomst just nu vilket förklarar bristen på bilder och det faktum att detta inlägg kommer publiceras imorgon. Jag följer i min eminenta klasskamrat Johannas fotspår och slänger in ett par länkar till de organisationer jag hittills stött på.
Mycket nöje där ute!
Kramar
Rickard
