Femtiofyra dagar kvar
Min tid i Sydafrika har varit fantastisk. Jag har blivit hjärtligt välkomnad. Överallt. Av alla. Folk har varit supertrevliga mot mig och Unni sedan vi kom hit. Folket som hjälpte oss i Durban. Lät oss sova i deras hus. I deras sängar. Även om det innebär att de fick sova någon annanstans. I något annat rum. På golvet. Här i Howick har de varit minst lika vänliga. Vår handledare Jim har varit så inbjudande mot oss. Låtit oss följa med på privata kalas. Sett till att vi alltid haft saker att göra. Jim syster Sally likaså. Nivån av gästfrihet bland de här människorna är häpnadsväckande. Verkligen.
Och hallå. Jag är faktiskt i Syd-frickin-Afrika! Ett par tre evigheter hemifrån. Vi har världens möjlighet att få erfarenhet, både livs- och arbets-, genom vår utbildning. Genom den här praktiken. Bara att få ynnesten att resa längre än vad dina eller en hästs ben kan bära dig är ohyggligt ovanligt, historiskt sett. Att jag får möjligheten att göra en sån här grym resa borde göra mig ohyggligt motiverad och upprymd att göra det absolut bästa av praktiken. Borde.
Men jag känner mig inte hemma här. Säkerligen av flera anledningar. Vad vet jag. Men jag vet att den absolut primära orsaken, såklart, är för att hon inte är här. Hon jag träffade på den här utbildningen. Hon som formligen pulveriserade allt jag trodde jag visste om livet. Hon som fick mig att känna mig hel fast jag inte ens visste jag var halv. Hon som jag älskar. Hon som heter Matilda.
Det passar inte in i mitt liv att åka just nu. Jag har varit utomlands förut. Lika länge som nu, mer eller mindre. Singel de gångerna. 10 veckor i Mexiko och 14 veckor i Kenya. Ett halvår emellan bara. Då passade det, antar jag. Jag längtade inte hem så mycket. Minimalt i Mexiko, trots att jag inte riktigt gillade landet. I Kenya, faktiskt knappt alls. Lite när vi åt fettgryta såklart. Till svensk mat. Mat är nog ganska viktigt för mig. Delar av det kenyanska köket kan nog vara det sämsta jag upplevt. Här i Sydafrika kan vi däremot köpa i princip samma saker som hemma, fast andra märken. Inte kaviar då. Maten här är faktiskt betydligt mer västerländsk än afrikansk, skulle jag vilja påstå. Åtminstone det jag och Unni väljer att äta.
Grejen är att jag har räknat ner dagarna sen jag kom hit. För sjutton, jag har räknat ner dagarna sen innan vi åkte. Sen början av februari har varenda muskel, varenda fiber, varenda cell i min kropp sagt att det här inte riktigt vad jag vill göra just nu. Inte som att jag absolut inte vill göra det. Bara att det är lite, lite obekvämt. Som att gå till tandläkaren. Som något nödvändigt ont.
Jag försöker motarbeta denna känsla, har försökt sen innan jag åkte. Tänkt att det här kommer ju bli så ”fett coolt”. Känslan jag inte skulle kategorisera som hemlängtan utan snarare som… ja, jo, det är nog hemlängtan ändå. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen är jag längtar efter hemma. Utom Matilda då. Och kaviar. Jag känner bara att var som helst som inte är hemma inte passar mig just nu. Det är lite fel. Och den här förbenade känslan är en rejäl blaffa smolk i min i övrigt oroväckande tomma glädjebägare. Jag kan inte riktigt njuta av min tid i ett land som egentligen är underbart. Som egentligen borde passa mig som handen i handsken. Jag bor i ett naturreservat liksom!
Vart är jag på väg med detta resonemang? Ingenstans, antar jag. Jag har haft 19 fantastiska dagar utomlands, tänker jag för mig själv. Jag har haft 19 förjävliga dagar utomlands, säger någon liten pygmé inne i mitt huvud. Förhoppningsvis kan det hjälpa att få ut det på digitalt papper. Kanske är det någon som känner igen sig.
Hur som helst tänker jag inte ge upp. Jag tänker inte åka hem i förtid. Jag tänker göra allt i min makt för att har femtiofyra förjävligt roliga, lärorika dagar här innan jag åker hem. Hem till henne.
/Rickard
