Vi räddar världen - vad gör du?

Jag älskar traditioner och jag är väldigt mycket för att de firas traditionsenligt. Allra mest ser jag fram emot maten under påskfirandet. Okej, där ljög jag för mig själv. Påskägget. Fast maten kommer på delad första plats ändå. Att samlas med familj och släkt för att avnjuta påskbuffé, det är tamejfan underbart. Hemma har vi alltid firat med pompa och ståt, med fjädrar och påskris, dekorerat hus och haft påskäggsletning, äggmålning och bus-eller-godis. Inför blåkulla har vi gått all-in med snyggaste outfiten på gatan. 

  

Vänner, uppdatering från Peru är kass, i största allmänhet för att jag är sjuk (igen!) och att jag tyvärr inte kan göra så mycket på dagarna.... Riktig otursresa tyvärr. Tredje gången gilt, ge mig sju resterande veckor friska tack!

 

Jag länkar till min privata blogg där jag brukar slänga upp lite bilder då och då. Har ingen ork att skriva inlägg tyvärr i detta matförgiftningskaos. http://creaadiem.blogg.se

 

 

Kram, hoppas ni alla har en fin praktik och att det är givande

Johanna

Jag länkar liksom Matilda till min privata blogg för en mängd bilder på vad jag gjort de senaste dagarna. En och annan matupplevelse också. Enjoy

 

Imorgon åker jag äntligen ut i fält! De senaste dagarna här på kontoret har varit rätt sega, eftersom det jag ska ägna mig åt under min praktik, är fältarbete. Så äntligen, äntligen åker jag! Vi stannar dock inte så länge pga. det rådande vädret. Vid regnperiod, som det är till slutet av mars här i Peru, sköljs vägarna bort och gör det omöjligt att ta sig ut i fält eller hem från fält. Så håll tummarna för mig att jag får ge mig av imorgon!

 

Såhär ser våra dagar ut... läsa läsa läsa. Och längta ut i fält, till verkligheten.

 

 

/Johanna

 

Igår efter lunchen började jag känna mig risig i magen, den har varit lite bubblande men igår mådde jag riktigt dåligt. I kombination med tid- och kroppsomställning, nya matvanor och en ihärdig förskylning har det nog framkallats. Somnade redan vid sju och vaknade 12 timmar senare, fortfarande helt slut. Idag är jag hemma från jobbet. Vilar upp mig. Otroligt behövt efter ett 2013 som startat i förskylningens tecken, där vila inte varit prioriterat i ett hektiskt liv. 

 

Här i Peru existerar inte stress. Bortsätt från den livliga trafiken kanske. Något jag vet existerar, det är mänsklighet. Och vänlighet. I mitt hem finns det fem andra rum som vätter ut mot innegården. I ett av dera, min närmaste granne, bor en peruansk äldre kvinna. Jag har bara träffat henne en snabbis och hejjat innan men idag när hon hörde att jag var risig kom hon och knackade på. Hon tog min hand och tog med mig till trädgården, där det odlades alla möjliga örter och växter, hon visade mig en ört vid namn Hierba Santa. Den sägs hjälpa mot allt, feber, förskylning och diarré i mitt fall. Den dricks i varmt vatten, som mate, i en normalstor kopp ska man ha i tre blad och ta tre gånger om dagen. Mia, som min granne heter, visade runt mig i trädgården och berättade om olika växter och vad de hjälper mot. Hon sa att jag alltid fick gå dit och ta, när jag än ville. Innan vi gick lossade hon några blad från plantan Hierba Santa, bad en stilla bön för min hälsa och gav mig tillsammans med ett leende. Hon sa "Qualquier cosa, estoy aqui por ti" som kan översättas till att oavsett vad, så finns hon här för mig. Tänka sig att en människa jag knappt pratat med kan ge så mycket vänlighet och kärlek, till en främmande människa. Det finns fantastiska människor, Mia är en. 

 

 

Någon timme senare när jag satt ute på innegården och tog lite luft kommer hemhjälpen med ljuvlig tallrik soppa. Till mig. Mia har kokat soppa. Till mig. Underbara människa. Den bästa grannen i världen. Känner mig redan bättre. När jag satt ute och avnjöt soppan passerade andra grannar förbi och gav mig alla möjliga tips om hur jag ska bota min mage, hursmorsknep som att dricka oreganoolja till att äta överkokt ris. Fint. Vädligt fint. 

 

 

Jag älskar det här. Här mår jag bra. Här hör jag hemma. 

 

Nu öser regnet ner utanför fönstret. Jag ska ta mig en varm kopp té och mysa ner mig i sängen med en god bok. Munken som sålde sin ferrari heter den. En handbok om livet nästintill. 

 kram från Johanna

Hej och hå vad det bloggas här. Kul att få läsa om mina klasskamraters upplevelser. Jag fascineras över våra olika äventyr. Vilken unik chans vi har som får vara med om detta under vår utbilding! Hurra för det!

 

Jag har nu nått min slutdestination Arequipa. Arequipa är Perus andra största stad, belägen i landets sydöstra del och innehar ungefär 1 miljon invånare. Staden reser sig 2363 meter över havet. Namnet Arequipa kommer från det officiella språket Quechua där "Ariq" betyder vulkan och "qipa" bakom vilket bildar frasen "bakom vulkanen". Ett flertal aktiva vulkaner reser sig över staden, den mest kända heter El Misti. Staden är även känt för sitt namn La ciudad blanca, som betyder den vita staden, uppkallad efter den unika vita vulkansten som byggnaderna i stadskärnan är byggt av. 

 

 

Klimatet är behagligt. Just nu är vi inne i regnperioden som varar till slutet på mars. Yr.no visade mig konstant regn innan jag åkte men ännu har inte en droppe synts till. Staden sägs ha 300 solsäkra dagar om året och sägs också kallas La ciudad del eterno azul, vilket kan översättas till den evigt blåa staden pga. dess frånvaro av moln. Trivs rätt bra med den sägnen. 

 

Arequipa är en föregångsstad när det kommer till människor som kämpar för sina medborgares rättigheter. Det passar ju mig väldigt bra minsann. Staden går under namnet (ja, det är minsann känd för en mängd olika namn), el Cuidad Caudillo som betyder den ledande staden. Många lokala demostrationer och protester har startat i Arequipa för att sprida sig till resten av landet. Bra grej, tycker jag. 

 

Jag hyr ett rum av en kvinna som har som ett litet kollektiv i sitt hem. En huvudbyggnad och sex små rum med egna badrum. Jag har en mjuk och stor säng med härligt täcke (en lyx!), ett bord och två stolar, två byråer och en klädkammare. Det är högt i tak och jag ser ut mot en härlig innergår med rosor och planteringar. Det gemensamma köket delar jag med andra som bor i kollektivet. Just nu är det fransmän, peruaner och en amerikan. Och svenska Maria, som också praktiserar på Svalorna LA. Maria och jag kommer jättebra överens och ska följa varandra i vårt arbete. Kul att ha någon att dela upplevelsen med!

 

 

De första dagarna på kontoret har vi blivit introducerade till programet Svalorna LA jobbar med i Peru - Programa de desarollo rural (PDR), Utvecklingsprogram för landsbygden. Vi har gått igenom alla mål, delmål och hitintills resultat. Programet är inne på sin andra fas, som varar 2012-2016.

 

Programmet har tre inriktningar:

Ekonomi: stärka försörjningsmöjligheterna och chansen för kvinnor inneha självständig ekonomi. 

Utbildning: rätten till utbildning inom olika aspekter som miljö och sexualundervisning. Rätten att känna till sina rättigheter. Utvecklar även utbildningsmaterial och främjar ett interaktivt lärande, riktat mot kognetiv utbildning, som skiljer sig från det traditionella lärandet. 

Politik: stärka befolkningen till att mer aktivit delta i politiska processer utan diskriminering mellan män och kvinnor samt jobba med att stärka demokrati. 

 

Svalorna LA arbetar med lokala samarbetsorganisationer och bedriver sitt arbete ute i fält. OCH DÄR KOMMER JAG IN I BILDEN. Jag ska ut i fält på studiebesök och interagera med befolkningen i staden de arbetar, vara med på de olika projekten som deltagare och ha ett och annat eget projekt. Den här första veckan är det mycket läsa in mig på material och lägga en bra grund för arbetet ute i fält. Fältarbetet sker i en stad som heter Viraco och ligger ca 7timmar med buss från Arequipa. Dit ska jag förhoppningvis nästa vecka och kommer spendera ungefär 10-20 dagar där, ca två gånger under min vistelse här i Peru. 

 

Uppdatering om Viraco får ni i ett senare inlägg. Staden är känd för sina tjurar och tjurfäktning är en vanlig aktivitet att se på. 

 

Det var mig en redig uppdatering. Det var allt från mig sålänge. Hoppas ni alla mår bra. Jag mår bättre än fisken i vattnet och stortrivs! 

Kram från Johanna

 

Här kan ni läsa mer om min organisation:

http://www.svalorna.se (på svenska)

http://www.pdrarequipa.org (på spanska)

 

 

 

 

Och så var även jag på plats. Efter 24 timmar i luften har jag äntligen checkat in på mitt hotell i Lima, Peru. Här ska jag spendera en natt innan morgondagen tar mig till min slutdestination Arequipa. Resan gick bra men var bra långtråkig, nackdelen med att resa själv. Tur KLM har en mängd aktiviteter i deras tv-skärmar - ett brett utbud film, tv-serier, spel och en och annan språklektion. Så fick jag då slipat min spanska, check!

 

Peru var det. Jag förstår inte att jag är här. Jag har drömt om Peru så länge och nu är jag här. Overklig känsla. 

Jag föll för Peru för två år sedan, när jag var här som volontär. Landets färgglada kultur, magnifika landskap och vänliga befolkning tog mig med storm. Och inte minst landets fascinerande historia om inkafolket och dess bevarade minnen. Landets traditioner, deras sätt att finna något att fira i varje dag.. ja.. det finns mycket som fick mig att älska landet. Och när jag lämnade Peru förra gången så visste jag att jag en dag skulle åka tillbaka. Den dagen är nu kommen. När jag i höstas fick chansen att, via min höstpraktik på Svalorna Latinamerika i Stockholm, åka till Peru för att praktisera på deras landkontor kunde ingen vara lyckligare än jag. Att jag får chansen att praktisera med min hjärtefråga barns rättigheter, gör upplevelsen än starkare. Det är min dröm. Latinamerika + barns rättigheter + jag är lika med sant. Den känslan är obeskrivlig. 

 

Peru är ett av Latinamerikas fattigaste länder. Just nu sitter jag på ett fint hotellrum med 1.60 säng och platt tv. Det känns lite fel. Kontraster. I det här landet är det stor skillnad mellan fattiga och rika. I staden jag ska bo i, Arequipa, så finns det "finare" områden i stadskärnan och staden omsluts av slummen. När jag var här för två år sedan och bodde i staden Cusco så kunde jag se slumområdena från mitt sovrumsfönster och jag arbetade i den, bara två minuter från stads- och turistkärnan. Fattigdomen är påtaglig. Och skillnaden från hemma i Sverige är enorm. 

 

Det är mycket den känslan som får mig att dras tillbaka hit. Dels saknaden efter det fantastiska land och människor. Men också känslan av att få uppskatta vad man själv har i sitt liv. Och viljan att kunna bidra med min kunskap och kännedom till lokala projekt kring barnkonventionen som jag ska arbeta med. Jag hör hemma här. Nu ska jag börja förstå att jag är på plats bara. 

 

 

 

Hasta luego amigos!