Att vara den enda som inte förstår språket
Jag vill börja med att varna känsliga läsare för att detta inlägg kan uppfattas som negativt. Detta beror på att jag skriver om vilken position och vilka svårigheter man hamnar i när man är den enda som inte förstår språket. Låt oss börja:
Nu gör jag det, igen.
2011 var jag sju veckor i Costa Rica. Jag kunde några få fraser Spanska och åkte till ett land där man knappt pratar Engelska. Även om min resa var ett äventyr så kände jag mig som ett vilset barn 99 procent av tiden. Ingen förstod mig, jag förstod ingen.
Nu 2013 ska jag vara tio veckor i Bosnien. Jag kan knappt ett ord Bosniska och människor här talar ogärna Engelska. Nu tänker ni att: Men Belma talar ju Bosniska... Jo precis. Belma är ett fint stöd och hon hjälper mig med vardagliga saker. Men hon kan inte skapa vänner och relationer åt mig. Att lära känna människor är att lära känna kulturen och att kunna fungera på sin arbetsplats (I mitt fall praktikplats). Trots att Belma inte gör något så lockas ändå dom vi möter att tala Bosniska med henne och kvar är jag, den enda som inte förstår språket.
Idag hade vi ett timmes långt möte/fika. 90 procent av tiden talas Bosniska och 10 procent av tiden talas Engelska. Det skrattas mycket, härligt! Jag förstår ibland och skrattar, inuti mig känner jag att nu börjar vi bilda en gemenskap, yes! Då mitt i skrattet säger någon något på Bosniska och alla skrattar ännu högre. Vips, så var jag ute ur gemenskapen igen.
Detta händer dagligen, jag känner mig obekväm i många situationer och trött av att ständigt försöka förstå vad som händer. Man måste vara stark för att klara av detta och att göra det frivilligt.
Men... Vad vore livet utan utmaningar?
Nu gör jag det, igen.
2011 var jag sju veckor i Costa Rica. Jag kunde några få fraser Spanska och åkte till ett land där man knappt pratar Engelska. Även om min resa var ett äventyr så kände jag mig som ett vilset barn 99 procent av tiden. Ingen förstod mig, jag förstod ingen.
Nu 2013 ska jag vara tio veckor i Bosnien. Jag kan knappt ett ord Bosniska och människor här talar ogärna Engelska. Nu tänker ni att: Men Belma talar ju Bosniska... Jo precis. Belma är ett fint stöd och hon hjälper mig med vardagliga saker. Men hon kan inte skapa vänner och relationer åt mig. Att lära känna människor är att lära känna kulturen och att kunna fungera på sin arbetsplats (I mitt fall praktikplats). Trots att Belma inte gör något så lockas ändå dom vi möter att tala Bosniska med henne och kvar är jag, den enda som inte förstår språket.
Idag hade vi ett timmes långt möte/fika. 90 procent av tiden talas Bosniska och 10 procent av tiden talas Engelska. Det skrattas mycket, härligt! Jag förstår ibland och skrattar, inuti mig känner jag att nu börjar vi bilda en gemenskap, yes! Då mitt i skrattet säger någon något på Bosniska och alla skrattar ännu högre. Vips, så var jag ute ur gemenskapen igen.
Detta händer dagligen, jag känner mig obekväm i många situationer och trött av att ständigt försöka förstå vad som händer. Man måste vara stark för att klara av detta och att göra det frivilligt.
Men... Vad vore livet utan utmaningar?
PS. Detta inlägg är skrivet för att dela med mig av min upplevelser och för att få stöd i situationen. Inte för att peka ut någon eller några, därför nämns inga namn. Även om inlägget låter negativt så trivs jag överlag bra i Bosnien och ser framemot att resa runt i detta land. DS
