Vi räddar världen - vad gör du? - I denna blogg kan du följa ett gäng studenter från Högskolan i Jönköping. Vi studerar Internationellt arbete med inriktning Globala studier. Just nu befinner vi oss på olika ställen i världen på praktik, så häng med på våra olika äventyr!

Swaziland baby

Publicerad 2013-04-30 09:23:00 i Sydafrika

Tillbaka från Swaziland sedan ganska många dagar och tillbaka i bloggosfären! 11 dagar kvar och Rickard vid tangenterna känner hopp för att jag faktiskt kommer överleva det här. 264 timmar är ju faktiskt inte så där förfärligt mycket ändå! Dessutom är det mest roligheter kvar! Kapstaden, Thala Game Reserve, försöka trycka in lite intervjuer och försöka få lite sol på våra oroväckande vinterbleka ben står på schemat de närmaste veckorna.

Nåja, till Swaziland, som ju det här skulle handla om. Anledningen till att vi var där var att vår sekundära handledare Tich skulle dit och hålla en workshop med lärare på lärarutbildningar runt om i Södra Afrika. Där fanns representanter från Lesotho, Swaziland, Botswana, Zimbabwe och det fantastiska landet Gotland! Workshopen var en av tre i området som skulle täcka hela SADC-regionen (Southern African Development Community). Stackars Tich har flängt runt i Zambia, Jo-burg och Pelle Svanslös vet var de senaste veckorna. Vi har faktiskt inte sett honom på kontoret på 2-3 veckor så informationen inför resan var minst sagt knapphänt. På lördag kväll kom han hem från Zambia och kunde informera oss om att resan startade på söndag morgon klockan 07:00. Tyvvar var han den enda med körkort tillgängligt och mod nog att köra så han fick stå för allt körandet - den nätta sträckan 60 mil, enkel väg.

Klockan 7 på söndagen satte sig två trötta svenskar, en på okänt vis relativt pigg Tich och hans tystlåtna men supermysiga fru i bilen för avfärd. Vi åkte genom Durban där vi passade på att stanna till på Gandhimuseet. Tydligen bodde han i Sydafrika i 21 år, vi besökte hans gamla hem och fick lära oss en del av denna rätt så mycket asgrymma snubben! Han jobbar mycket med rättvisefrågor och hade en radda smarta saker att säga om det mesta - respekt!

Resten av resan fram till gränsen sov både vapendragare Rickard och riddare Unni den mesta tiden. Såpass mycket att jag missade Richards Bay, en kuststad i nordöstra Sydafrika. Jag fick åtminstone se den när vi åkte tillbaka. Det är en stad, inte så mycket mer. Men bara att den heter Richards Bay gör det ju värt att se. Synd bara att de stavat fel på mitt namn... Väl framme vid gränsen var det väldigt mycket lättare att ta sig igenom än tidigare resor jag gjort mellan länder i Afrika. Både Kenya, Tanzania, Uganda och Rwanda krånglade med allt mellan fingeravtryck, dyra visum och bussar som helt enkelt åkte iväg utan mig. Här var det bara att lämna passet, få en stämpel åka till nästa kontroll och göra likadant så var det klart sen. Bra skit!

Swaziland visade sig vara ett land med fantastiskt landskap, precis som Sydafrika. Jag är väldigt svag för sådant och kunde bara sitta och blicka utöver de vidsträckta vidderna med vackra berg långt bort i fjärran. Väl framme i Manzini, som är Swazilands största stad men inte huvudstad, tog vi oss en välbehövlig varm lunch innan vi kom fram till hotellet där workshopen skulle hållas. Baserat på andra hotell jag bott på i Afrika skulle jag säga att detta var av det lyxigare slaget. Med europeiska mått mätt var det väl... okey. Brusig tv på rummet, dusch med varmvatten men utan tryck och massa luft som gjorde att jag fick genomföra någon form av avancerad sittduschning och märklig utformning på rummet med sängen precis framför balkongdörren. Hur som helst var det riktigt skönt att få lyxa till det, framför allt i jämförelse med backpackers spindeltäckta kök.

Det var två saker som var absolut fabulösa med resan. Först och främst att de hade DSTV i lobbyn. DSTV betyder Supersport vilket betyder oändliga mängder fotboll! Därför kunde jag se delar av Suarez-Chelsea, hela Uniteds ligatriumf och Bayerns slakt av Barcelona. Grymt! Jag har inte sett en match sedan 24 februari. De som känner mig lite bättre vet hur absurt det är för mig att inte se en enda fotbollsmatch på 2 hela månader!

Det andra grymma var Rebecka från IA 3an som av en lycklig slump var i Manzini just de dagarna vi var där. Förutom en kort tur till köpcentrat 100 meter från hotellet var vi bara utanför hotellets skyddande murar med Rebecka. Hon tog med oss i en Combi (minibusstaxi) till en svincool och supertrevlig kille som heter Raymond som gör konst, kläder, möbler, accessoarer, ja det mesta faktiskt, allt av helt återvunna material! Panchimana heter kollektivet, googla det vetja! Jag som skriver min B-uppsats om återvinning blev helt såld på idén! De var någon form av handarbetarkollektiv som jobbade med att skapa saker av det som andra tycker är skräp. Tygbitar som företag slänger, gamla plastpåsar, mjölk och juicekartonger och allt möjligt smått och gott som ingen annan vill ha. Sjukt häftigt!

Huvudsyftet med vår vistelse var ju ändå att vara med på denna workshopen. Den hölls av SWEDESD (The Swedish International Centre of Education for Sustainable Development) och SADC-REEP (Southern Africa Development Community - Regional Environmental Education Programme). Hallå förkortningarna! I princip ett samarbete mellan Sverige och Södra Afrika som fokuserar på att inkludera hållbarhetsfrågor i läroplanen, antingen i alla ämnen (Yes please) eller som ett separat ämne. För att göra detta på bästa sätt vänder sig workshopen till lärare på lärarutbildningar. De 20 lärarna där kommer alltså lära sina blivande lärare om hur ESD (Education for Sustaniable Development) kan implementeras i läroplanen. Dessa lärare kommer sedan kunna ta med detta i sin utbildning. Antalet elever som berörs blir på detta sätt ganska jättestort, som ni kanske förstår! De måste fortfarande jobba med att låta regeringarna i respektive land intresserade av att lära ut hållbarhetsfrågor. Därför var det extra kul att ett par personer från Swazilands utbildningsutskott på plats. Regeringspeeps. Och de verkade intresserade, på riktigt!

Vi träffade också Wolfgang, en svensk som jobbar på högstadiet på Gotland och även är ytterst involverad i SWEDESD tillsammans med Dr Shepard. Han hade utformat flera av övningarna vi gjorde, övningar som kan användas både på grundskolenivå och bland lärarlärare. Rätt coolt! Flera av dem skulle vara jättekul att göra med vår klass eller tom familj och vänner. Kul att träffa en svensk som inte är Unni (no offence) och prata lite på modersmålet. Finns något speciellt med det, trots allt!

Hemresan började klockan 05:00, aka mitt i frickin natten! Tich körde de åtta timmarna till Durban, var med på nästa workshop i ett par timmar och körde de sista 2 timmarna hem till Howick. Hur han klarade att göra allt det, fortfarande var vaken och aktiv på hans workshop förstår jag inte. Både jag och Unni var helt slut trots att vi hade 4 timmars fritid i Durban. Vi passade på att träffa en väns vän på Couchsurfing, han var en konstnär som hade utställning. Riktit mysig faktiskt, hjälpte oss att hitta ett schysst mexikanskt matställe. Vi gick även omkring och var turistiga, såg VM-stadion från 2010 (fotboll peeps!), hängde på stranden och bara myste av att vara i en varm, pulserande men ändå avslappnad stad! Durban rekommenderas starkt!

Igår var vi tillbaka i Howick hos tant Sally. Jag intervjuade henne och en vännina till min uppsats på vår "lediga" förmiddag. På kvällen var det Full Moon Walk i Umgeni Valley - fruktanslöst vackert och mysigt. Satt bara och stirrade ut i naturen och trivdes som Rickard i naturreservatet.

Det känns skönt att ha bockat av ett till land och lite andra roligheter här nere. Ska verkligen försöka njuta av de sista 11 dagarna, men som vanligt räknar jag ner veckorna, dagarna, timmarna tills jag får krama på mitt livs kärlek igen. Kan inte komma fort nog!

Pics or didn't happen, right?

Suddig Tich på workshopen

Lärarlärare lär sig hur de ska lära sina lärare att lära ut. Typ.

Glad men lite suddig Unni ut på äventyr i Swaziland. Strax efter denna bilden togs köpte hon en katt! Alltså, i trä.

Glada svenskar och en Zimbabwier på äventyr i Swaziland!

Raymond från Panchimana in action. Alla kläder han har på sig har han tillverkat själv!

Soluppgång, Swaziland style!

Unni visar upp senaste modet från Durban, Sydafrika!

Beach 2013!!

Jump! (Ursäkta magbilden)

Glada Durbanturister! Durban skulle jag lätt kunna tänka mig att komma tillbaka till faktiskt!

Framför VM-arenan från fotbolls VM 2010. Som ett barn på julafton!

Unni bara sekunder efter att Andrew (sötfisen) visat henne deras nyfunna kattunge. Dagen efter fick Unni dessutom hålla i en ~halvårsgammal bäbis. Hon hade några bra dagar.

Tant Sallys hundar. Suddigheten fortsätter.

På en Indiginous Plants and Sustainable Living Fare I pietermaritzburg

Wayne från Wessa visar upp deras varmvattenberedare. Slangen går genom gamla läskflaskor. Kallt vatten sjunker till botten och leds genom slangen. Läskflaskorna fungerar som ett växthus och värmer upp vattnet som gå in i toppen av behållaren. Han sa att de lätt får upp det till 50 grader, även i slutet av april som motsvarar vår oktober (om än ganska jättemycket varmare).

Nu har vi 4 dagar kvar i Howick innan det är dags att för 2 i Durban, 4 i Kapstaden och lite drygt 1 på resande flyg, fot, bil, taxi! Ses snart!

Kommentarer (1)

Ett leende

Publicerad 2013-04-28 12:56:00 i Allmän info

Hej vänner!
Ett första inlägg från mig (Malin) i Hawassa, Etiopien.
Efter åtta veckor är intryck, känslor, och tankar många, och följaktligen formuleringar otillräckliga. Men jag tänkte att jag ändå ska försöka berätta lite om vad som rör sig i mitt huvud.

I Hawassa har vi träffat människor som är så kärleksfulla, gästvänliga och älskvärda att varje dag som hemresan kryper närmare knyts min redan av mat(eller annat), kaosartade mage, lite mer.

Etiopiens befolkning inhyser så mycket kärlek, men dock även för många människor för att alla ska ta del av den. Människorna är varma, men samtidigt temperamentsfulla, och de som hamnar i kläm, är barnen. Under min tid här, har jag sett alltför många barn bli slagna av vuxna och bråka i skolan och på gatan. Deras ögon kommer länge finnas präntade i mitt huvud.

Politik pratar man inte om, och ett personligt driv för utveckling kan ibland saknas. Det är inte ovanligt att folk sätter sin tilltro till gud och resonerar som att "gud vill att jag ska vara fattig" eller, "om gud vill, kan mitt liv förbättras". Dock möts vår organisation av uppskattning och tacksamhet men jag tror att en personlig strävan efter utveckling ibland kan saknas, vilket är förståeligt med tanke på de få möjligheter som faktiskt finns i ett land som detta. Både ekonomiskt, och främst politiskt.

Trots sina vardagliga svårigheter, har Etiopierna alltid ett leende att bjuda på och mycket sällan förväntar de sig något i gengäld. Jag har upptäckt att en hälsning eller handskakning ofta är mer, eller minst lika uppskattat och glädjespridande som pengar. Även om det senare är det som till en början efterfrågas av barn och tiggare. Vi kan inte prata amhariska, men ett leende betyder detsamma på alla språk, tyvärr syns de alltför sällan i Sverige. I Etiopien har man ont om pengar och möjligheter, men leenden finns det gott om.

Jag kommer sakna att komma ut från ett internetcafé, frustrerad, uppgiven och arg p.g.a amerikans byråkrati, och mötas av en uteliggare med sina tillhörigheter i en plastpåse blygamt leende som vinkar och därefter skickar en blygsam slängkyss - det får mig genast att bli glad.

Jag kommer sakna att gå till jobbet, arg och trött p.g.a. att morgonens första 20 minuter spenderades på toaletten, och mötas av en gatupojke med tuppkam som alltid kommer med ett glatt leende och hälsar mig god morgon och fnissar när jag klappar honom på huvudet och frågar hur han mår.

Jag kommer sakna att själv kunna sprida glädje, och faktiskt känna sig tillräcklig, bara genom att vinka, le och säga "hej, hur är det" på amhariska, även om jag varje dag önskar att jag kunde göra mer.

Jag hoppas att ni alla har fina sista veckor.
Massa Kramar från Etiopien!
Malin

Kommentarer (4)

Orättvisans ansikte

Publicerad 2013-04-25 04:42:19 i Peru

Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.

Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.

På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.

Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.

Kommentarer (2)

* Vecka sju av tio *

Publicerad 2013-04-17 14:17:00 i Sydafrika

Hej alla fina läsare, Unni Logård hängandes över tangenterna!

Utanför mitt kontorsfönster strålar solen, det är närmare 30 grader varmt och någon går med en gräsröjare i närheten, vilken sommarkänsla! På vårt sommarställe utanför Norrtälje (en timme norr om Sthlm) går gräsklippare i skift under sommarmånaderna. Varför inte alla husägare kan klippa gräset EN gång i veckan samma tid är för mig en gåta. (Nej, de jobbar inte de är pensionärer!)

Sjätte veckan i Howick är som sagt varm, jag och Rickard jobbar på som vanligt. Någon imponerande solbränna får vi knappast med all denna tid inomhus, känner att mina prioriteringar är skeva. Solbränna borde ligga före allt annat! Tyvärr håller inte våra handledare med : (

På fredag ska vi flytta hem till vår tant Sally och bo där de sista två veckorna. Det känns jätteskönt! Jag längtar. Då får vi egna rum och ett helt hus att röra oss i, fin trädgård och två hundar på köpet. Någon vila blir det dock inte, vi är anmälda till ett välgörenhetslopp i Pietermaritzburg på fredag kl 18:00. Fem km utan löparskor, heja oss! Resan till Swaziland inleds på söndag morgon kl 05:00 och vi hoppas vara tillbaka i Howick onsdag kväll. Sedan är det sista helgen i Howick, en veckas arbete, en helg i Durban och sedan äntligen dags för CAPE TOWN! Jag har lyckats ragga upp en hostelägare via couchsurfing.org som kommer ge oss två gratis nätter. Det tyckte jag var generöst och bokade genast ytterligare två nätter på samma hostel. Vi kommer bo på 41 Trill Road i en stadsdel som heter Observatory. Det verkar rätt fint à www.bohemianlofts.com och är prisvärt, R130/natt och person. Hon fixar också transport från flygplasten direkt till hostelet vilket kommer vara så värt när vi landar i Cape Town på måndag morgon den 6 maj.

Jag börjar så smått se slutet på vår utlandsvistelse och det känns tråkigt för jag kommer sakna alla fina människor jag träffat här, min egen lilla sydafrikanska familj, men samtidigt har verkligheten hemma gjort sig påmind genom Skype (halva släkten var med då pappa fyllde 64 igår, grattis till honom) och det börjar bli vår och folk har fotat krokus och snödroppar etc etc. Tio veckor är en väldigt bra tid att vara borta för jag hinner få hemlängtan lagom tills jag ska åka hem! Det kommer vara så sorligt att säga hejdå till tant Sally och hennes dotter Leigh på Durbans flygplats om dryga två veckor. Men jag tröstar mig med att planera resan till Storbritannien under december där tant Sally ska fira jul med sin son, svärdotter och barnbarn samt nästa resa till Sydafrika, förhoppningsvis nästa sommar! Det är så fint hur jag har lyckats få kontakt med människor som jag känner så starkt för här på andra sidan jorden. Ofta känns timmarna på kontoret så meningslösa för jag vill ut och umgås och uppleva saker. Vi försöker gå ut och äta med arbetskollegorna någon gång i veckan för att inte bara göra saker på helgerna, de räcker helt enkelt inte till! Jag önskar mig fyra dagars arbetsvecka och tre dagars helg i julklapp, Tomten! Något mer jag saknar här är klasskamraterna från världens bästa högskoleprogram Internationellt Arbete!

Som jag ska krama er när vi ses igen, vänta ni bara (det är ett hot för vissa och ett löfte för andra)! ZEBRAKRAM!

Kommentarer (4)

Marie Halilovic

Publicerad 2013-04-15 13:26:00 i Bosnien

Ursäktar för att det var ett tag sen senast... Detta har hänt:

På organisationen: Förra torsdagen påbörjade jag och Belma ett nytt projekt, vårt egna projekt. Det handlar om att rusta upp statsbiblioteket i Travnik för att göra det till en mer attraktiv plats för ungdomar. Vi var där och Belma intervjuade personalen medan jag tog kort. Efter samtalet med personalen fick vi fram att det som kanske skulle locka ungdomarna mest vore om vi kunde ordna datorer och bord. Så detta jobbar jag och Belma med nu, att försöka fixa fram bord och datorer. Hittills har vi troligen ordnat datorer men det verkar svårare att få hit bord.

Vi har även tagit egna initiativ och ska hjälpa att samla ihop pengar för att ungdomarna ska kunna åka på ett läger i sommar. Hoppas att vi kan hjälpa.

Nöje (förra helgen): Sedan bestämde vi oss för att tillbringa fem dagar hos Belmas släkt i norra Bosnien, i den lilla staden Bosanski Novi/Novi Grad. Vilket tillfälle för mig att uppleva mer av landet och kulturen! Fantastisk var det. Efter första dagen började Belmas gammelfarmor att kalla mig för barnbarn. Så nu tillhör jag familjen Halilovic. Hoppas och tror att jag kommer att besöka dom igen i framtiden.

Helgen: Annars har både jag och Belma hunnit med att ha feber. Nu senast var det Belmas tur att ligga inne hela helgen men nu är vi båda på jobbet. Jag har spenderat helgen med att gå upp och ner för samma gata, lärt mig att sjunga med till bosniska låtar och att äta choklad.

Jag stortrivs i Bosnien och har sökt en kurs i Bosniska till hösten.
Varma hälsningar från en nästan frisk Belma och en lite rundare Marie.

Jag förbereder mig innan resan till Belmas släkt

Framme!

Belmas hund Rocky

Hälsar fint på gästerna

Belma ska försöka utrota insekter, en i taget...

På övervåningen i Belmas familjs hus.

Belmas farfar, Belma och Belmas gammelfarmor

Mat, mat och mera mat. Tro inte att det som först ställs på bordet är det som serveras, det kommer garanterat att dyka upp mer och mer... Väldigt gott var det!

Till höger bor Belmas farfars bror och fru tillsammans med Belmas gammelfarmor

Sedan en natt hos Belmas mormor och morfar

Hönsen på baksidan

Belmas mormor, Belma och Belmas morfar. Trevliga människor som bjuder på god tårta!

Belma och tårtan

Sedan en natt hos Belmas farfars syster aka. faster
Vad finns i lådan i hallen?

Kycklingar!

Faster och jag på utekväll

Faster och Belma

Faster har många vänner

Uppe på dansgolvet, som jag trivdes!

Kommentarer (4)

Klick klick

Publicerad 2013-04-11 17:55:00 i Sydafrika

Under en månad kvar folket! Åtminstone för mig (Rickard).

Sent omsider (förra veckan) köpte jag en zulu-engelska ordbok, eller frasbok egentligen, för att försöka lära sig lite små fraser och sånt. Bara ett problem. Zulu är ett språk som talas genom att klicka. Inte enbart, utan som delar av ordet. Om du till exempel vill säga förlåt ska du säga "ngiyaxolisa". Där x:et är ett klick någonstans långt in i munnen. Tror jag. De har inte bara ett klickljud heller utan det lite lagom antalet 15 olika som man ska lära sig. Testa själv att försöka klicka på 15 olika sätt. Svårt, eller hur!? Därför är lära sig Zulu lite som att lära sig prata igen. Munnen vet liksom inte riktigt hur den ska gå tillväga för att konstruera de där märkliga ljuden.

Vissa ljud är i och för sig inte så mycket klickande som något lättare talfel. Typ som överskott på saliv i munnen. Eller lätt läspande. När jag försöker mig på vissa av de svårare låter det mest som att jag satt i halsen. Lokalbefolkningen (en tjej jag jobbar med) säger att det bara är fyra klickljud och resterande elva är bokstäver. Som Nh, Bh, Ch och massa annat med h i sig. Gramatiskt är språket däremot inte jättesvårt. Påminner lite om Swahili som jag kan lite granna men med lite mer specialgrejer som kastas in lite här och där. Och klickandet då. Tjejen jag jobbar med försökte lära mig att säga 'Ixoxo ligxumela exhaphozini'. Det gick, för att uttrycka det milt, fullständigt åt helvete. Å andra sidan betyder det 'grodan hoppar in i våtmarken'. Kanske inte något jag behöver säga varje dag. Åtminstone inte när jag kommer hem till Sverige igen.

När jag har perfektat Zulu, typ i slutet av denna veckan, kan jag ju försöka lära mig lite xhosa, venda, tsonga, afrikaans eller något annat av de 11 officiella språken här i Sydafrika. Afrikaans är klart lättast, tänk holländska och du är väldigt nära. Jag förstår faktiskt något brottstycke av det som sägs när jag någon gång hör det. Läsa är ännu lättare och jag kunde faktiskt gissa mig till vad afrikaansdelen av nationalsången betydde utifrån svenska och engelska-kunskaper. Najsigt!

Anledningen till att vi lär oss zulu och inte något av de många, många, andra språken är för att vi bor i provinsen Kwa-Zulu Natal. Här bodde Zulu-folket i några århundraden innan vita människor tyckte att det såg ju alldeles förträffligt trevligt ut just här och helt enkelt snodde landet från dem. Tack och bock. Zulufolket finns dock kvar, i ganska hög koncentration, och efter apartheidregimen är det rätt schysst att som vitingar visa att vi minsann inte tycker vi är mer värda än er. Därför försöker jag hälsa på mörkhyade med Sauwbona - jag ser dig och kanske slänga in en eller två andra användbara fraser.

Tyvärr har jag varit alldeles för lat i början och resterande 29 dagarna av Sydafrikaäventyret, varav ungefär 16 här i Howick, kommer inte räcka för att få nån vidare nivå på språket.

Hoppas ni andra har det bra på vilka äventyr ni än åtar er runt omkring i världen. Vi ses i Sverige till våren. Det blir ena mysigt hörri!

Kommentarer (1)

Två har blivit tre!

Publicerad 2013-04-07 11:21:17 i Etiopien

Här i Hawassa har vi, som rubriken tyder, blivit tre! Matilda har gjort mig (Cornelia) och Malin sällskap efter hon kände sig lite ensam i Debre Zeit så nu är vi tre farenjis i stan. Härligt!

Vi har fullt upp mest hela tiden, med arbete, försöka bestämma ämne till b-uppsatsen, utforskning av stan och lite resor. Den senaste veckan har vi bland annat besökt rastafaris högkvarter i Shashamane, blivit intervjuade av nationell etiopisk tv (vi var de enda farenjis som besökte firandet av de olika kulturerna i Southern Regions), och Malin har spelat fotbollsmatch!

Vi har väldigt roligt här, Etiopierna är härliga att umgås med. De är liksom roliga men utan att riktigt mena det, men de får oss att skratta så vi kiknar. För det första har det helt sinnessjuka namn, vår kollega heter till exempel "All powerfull young men, I make them pee" och en gubbe som vi brukar dricka kaffe med kallas för "Fish information". Cornelia känns plötsligt inte lika spännande längre. För att skapa ett adjektiv är det också att bara sätta ett -y på vilket ord som helst. Till exmepel, Sweden is very coldy, Ethiopia is very hotty och Miss Green Hawassa is very shapey. Heltokigt, men det fungerar.

Det jobbigaste här i Hawassa är den (nästan) totala bristen på internet. Att tillgången till el och vatten kommer och går är inte så jobbigt, men att det är så här svårt att få internet är riktigt störigt, särskilt eftersom vi håller på att söka in till universitet i USA samtidigt, och göra research till uppsatsen. Mycket tid går åt att leta och vänta på kasst internet. Man känner sig verkligen bortskämd i Sverige där allt går så snabbt.

När vi inte är på kontoret så undervisar vi ju i engelska på en informell skola. Det går lite bättre nu än vad det gjorde i början eftersom barnen börjar lära känna oss, men det är fortfarande svårt. Klasserna är på 50 elever vadera, och vi har 4 klasser. Lärarna slår eleverna, eleverna bråkar sinnsemellan och det är svårt att få dem att koncentrera sig. Flera av barnen har föräldrar som är tiggare och de kommer klädda i trasor, hungriga och trötta till skolan. Man vill ge dom ett varmt bad, hela kläder, ett mål mat och bädda ner dom i en varm säng och läsa en saga, men det går ju inte. Så vi gör vårt bästa med att ge alla uppmärksamhet och kärlek. Det känns som om det är viktigare att de går från klassen med ett leende på läpparna, än att det vet skillnaden mellan "a cat" och "an elephant".

Både jag och Malin, och Matilda har varsin blog där ni kan följa oss lite närmare

http://atthehorn.wordpress.com/

http://mjautilda.tumblr.com/

Kommentarer (2)

Lugnet på landet

Publicerad 2013-04-05 11:32:34 i Sydsudan

Hej världens finaste klass och alla andra trevliga människor som läser!

Jag (Matilda) har läst om era äventyr både här, på facebook och på era personliga bloggar och blivit så avundsjuk på allt roligt ni hittar på! Allt från linbanor till museer till bio till hundvalpar, allt ni gör verkar spännande och roligt och i jämförelse känns min tillvaro så grå!

Här i Yei finns det minsann ingen bio, inga linbanor och inga museer. I och för sig såg vi en kattunge fastbunden i en affär i förrgår men det är också det mest spännande som hänt på en månad känns det som.

Materiellt, eller kanske attraktionsmässigt, finns det ingenting här. Jag menar I N G E N T I N G. Inget att hitta på, inget att se, inget att uppleva. Det enda vi kan göra är att insupa atmosfären och umgås med människor. MEN kära vänner, vilka människor de är sedan! Efter hur många årtionden som helst av blodiga krig, förtryck och förföljelse har de nu brutit sig fria, bildat sin egen stat och blivit ägare av sin egen utveckling, påverkar sin egen framtid. Det är asabasacoolt.

Nu är snart den femte arbetsveckan till ända och det betyder som många redan skrivit att vi är halvvägs. Hittills har vi besökt tre skolor på fyra veckor och när vi åker iväg på vår turne på tisdag ska vi beta av 9 skolor på 10 dagar. Man kan säga att tempot lär höjas! Men det älskar jag, för jag får panik av att vara sysslolös. Så himla tagg på den här resan då vi kommer få se mer av landet och det projekt vi jobbar på. Ljuvligt!

Hoppas ni har det bra var ni än är

Pussåkram

Matilda

Kommentarer (3)

Central heating FTW

Publicerad 2013-04-05 11:02:53 i Sydafrika

Ny rapport från Sydafrika, Rickard, den för tillfället en aning mer långhårige än vad som kanske är önskvärt, vid tangenterna.

Jaaa ni, inte trodde jag att jag skulle befinna mig i Afrika och frysa som en annan Gnu! Tidigare upplevelser i detta ack så stora land är att ett tunt lakan över kroppen nattetid allt som oftast är allt för o-tunt. Men de två senaste nätterna här har varit allt annat än trevliga. Okey, jag kanske får skylla mig själv när jag sover i bara kalsongerna. Men just där jag ligger är det ju varmt och gött. Det värsta är om en råkar sträcka lite på sig så att foten hamnar två centimeter längre ner. Eller, Gud nåde, vända på sig!

Grejen är att vi bor i stugor som enligt rykten har stått i Krügerparken tidigare. Där dög de tydligen inte längre så då skickades de hit. Tvivlar väl lite på sanningshalten i dessa rykten men det ger ändå en ganska bra bild av standarden. Med en isolering ungefär lika bra som ett medelmåttigt tvåmannatält och ett värmesystem som består av ett litet fisigt inomhuselement som, om jag skulle använda det, högst troligt mest skulle skicka ut den lilla värme det avger rätt ut i världsrymden igen, är inomhustemperaturen ungefär exakt den samma som utomhustemperaturen. När vi då hade cirkus 9 grader utomhus i natt hade vi allt annat än cirkus inomhus i våra 9 grader. Unni var vis nog att ta med sig en mössa vilket värmer huvudsaken hyfsat bra.Personligen trodde jag att man skulle klara sig i Afrikat utan det, men tji fick jag! Underställ på, i framtiden!

I övrigt börjar jag känna mig lite mer hemma här. Halva tiden har gått, just idag faktiskt, och jag längtar åtminstone inte hem mer än vad jag gjorde i början. Nu börjar jag se ett slut på vistelsen (pinan). Även om jag har fortsatt räkna ner har jag numera kommit in lite bättre i gemenskapen här på kontoret vilket gör att dagarna känns en aning mer uthärdliga.Vi jobbar fortsatt på i ganska bra hastighet, även om warp-speeden från de första veckorna har bytts ut mot en lite mera jobba-så-mycket-jag-orkar-idag-mentalitet. Denna veckan har vi ändå satt upp två Facebook-sidor, skrivit en guide till nästa års studenter, krånglat ännu mera med praktikantlistor som aldrig verkar ta slut, efterforskat om eco-driving, kommit på varsin uppsatsidé och skrivit PM, trampat sönder en larv (Unni), fraktat ut ap-bajs från toalettgovlet (Unni) och spelat ohälsosamt mycket Skip-bo.

I helgen ska det tydligen bli 31 grader igen så då ska vi pressa!!! Eller ja, kanske vara utomhus och läsa en bok i skuggan åtminstone. Vi hoppas också hinna ta en tur till Lesotho, en till Swaziland, en till Kapstaden och kanske en liten Safaritur innan jag får se min fästmö i icke-digital uppenbarelse återigen. Och nu till random bilder!

Zebraföl juuust utanför mitt fönster. Köket och den ohyggligt fräscha kontorsstolen som materialiserades utanför vårt kök andra dagen här.

Småttingzebran lägger sig och sover lite var som helst lite när som helst, närhelst den känner sig trött. Denna gången råkade det bli precis utanför vårt diskhofönster i köket.

God morgon Afrika!

God morgon Umgeni Valley!

Unni är en duktig flicka och poserar elegant i närheten av vackra Drakensberg

Kommentarer (3)

The era of hardwork!

Publicerad 2013-04-05 09:43:06 i Allmän info

Tubele from South Africa!

Here at the lovely setting of Lapalala Wilderness are My and Elin working hard with finding background information on WESSA, EE and The Millenium Goals etc. The thought of being here half of the time already is mind boggling. We have been on many adventures and have been able to experience South Africa in all its complexity, and now we are ready to get started on our work! We are writing an essay about Lapalala Wilderness School (LWS)'s impact in the participatory schools, and are developing questionnaires that will help LWS to improve their work towards environmental sustainability in South Africa.

The staff here at Lapalala are wonderful and very welcoming, their kitchen is heavenly and our stay in the small village Suncity is very peaceful. We hope that we can offer this hardworking organisation some help these upcoming weeks. This weekend we'll just melt down in the pages of our books; something we've been looking forward to.

Kommentarer (2)

PÅSK PÅ PLATS!

Publicerad 2013-04-03 16:40:00 i Israel-Palestina

GLAD PÅSK!

Lite sena med här kommer det, Peter och Johannes Påsk-inlägg! Skrivet av han med "mest" skäggväxt!

Vi känner ett visst ansvar att dela med oss av upplevelser från den plats där den Kristna påsken fick sin början! :)

Om vi går tillbaka i tiden lite och stannar vid den 24 Mars, den dag som har fått namnet Palmsöndagen. Då vandrade Peter och jag upp för Olivberget utanför Jerusalem för att tillsammans med tusentals Kristna vandra ner därifrån. Det var en påskprocession utan dess like! Folk hade palmkvistar, olivkvistar och sjöng medans de tog sig ner mot Jerusalem. Flera scoutkårer och folk från hela världen var med! Det var en häftig upplevelse! Palmsöndagen firas till minne av när Jesus red in på en åsna i Jerusalem i början den Judiske påsken för cirkus 2000 år sedan. Då hyllade folket honom som en Kung när han red in och la sina mantlar och plamkvistar på vägen framför honom och sjöng till hans ära.

Torsdagen den 28'e Mars var jag (Johannes) på en Guds

tjänst inne i Gamla stan i Jerusalem i Reedemer Church, den Lutherska kyrkan. Det var en Gudtjänst på flera språk, bla. de skandinaviska och Gudtjänsten avslutades med att vi gick i procession ut ur Jerusalem till Getsemane trädgård samtidigt som vi sjöng. Där vi höll en liten mini- gudtjäsnt då alla hade ljus i händerna, stämningsfullt! Denna dag läser man texterna om när Jesus tvättar sina lärjungars fötter, den sista måltiden - då nattvarden instiftas och när Jesus och lärjungarna går ut till Getsemane trädgård för att be, precis innan Judas och gänget kommer och tillfånga tar Jesus.

Långfredagen den 29'e Mars. Tidigt gick Peter och jag upp och åkte in till Jerusalem. 8.30 hängde vi på ett gäng Svenskar på en organiserad vandring av Svenska Kyrkan på Via Dolorosa. (Den väg Jesus gick till korset). Det finns 14 olika stationer på väg till korset där det hände olika speciella saker, tex. När Jesus får hjälp att bära sitt kors. Vi besökte nio av dessa stationer, de sista ligger inne i Gravkyrkan "The Holy Seplica" men denvar stängd denna morgon. Efter detta begav vi oss till "Förintelse museet"... där vandrade vi runt i ca tre timmar... otoligt stark och jobbig upplevelse... HEMSKT!

Den 31 Mars drog vi in till Jerusalem igen för att fira "Uppståndelse Söndagen", alltså den dag då man tror Jesus uppstod från de döda. Vi besökte en skandinavisk Gudstjänst som hölls i Gravträdgården. (En av de platser där man tror Jesus kan ha blivit begravd). Bön på svenska, predikan på danska, Sång på engelska och danska/norska och norska texthäften... go blandning! Fin solig förmiddag!

Gravträdgården, fint ställe!

Dörren in till Jesus grav.

Där har ni vår PASSOVER i ett nötskal!

Peter och jag slutar aldrig att förvånas av den Palestinska gästfriheten! I Måndags blev jag och Peter och två andra Svenskar inbjudna på kvällsmat hos en familj i en liten by utanför Betlehem. Wow alltså! Vilka fina människor, vilken god mat, sån kärlek :)

Damen som bjöd in oss på mat under en bussfärd mellan Betlehem och Jerusalem.

Idag har vi varit i Ramallah och fixat visum till Jordanien! Imorgon drar vi dit några dagar!

PEACE!

Dikten:

Jag går upp mot Jerusalem

Där det stora undret hände en gång

Där din och min brutenhet

Blev häng på ett kors

Syndabocken... blodet som göts...

Mänsklig rättvisa det tycks

Hat som blir handling

Konflikt som blir krig

Så många liv, så många liv

Hur ser kärleken ut?

den uppoffrande kärleken på sin spets?

En Kung som lämnar sin tron

För livet med sitt folk

Och döden i deras ställe?

Kommentarer (5)

Halvvägs där!

Publicerad 2013-04-03 10:24:00 i Sydafrika

Unni: Drippelidropp! Välkommen till Howick i början av april! Igår kom det hagel större än någonting jag sett tidigare och slog mot vindrutan så jag trodde den skulle spricka. Vi åkte in till Pietermaritzburg för en biokväll tillsammans med ett gäng tjejer från kontoret. Väldigt lyckat! Jag och Rickard åt oss så mätta på Mugg & Bean att vi mest satt och andades tungt efteråt. Linda (vår kollega) beställde in en gigantisk bit chokladmoussetårta till middag, grundade med våra pommes, åt lite tårta, kom på att den inte var hennes favorit, fortsatte på min panerade kyckling, högg därefter in på Anishas bröd och slutligen gnällde hon för att hon inte fick äta upp Noks citroner (som kom in i en kopp te) redan innan Noks själv hunnit smaka. Jag har aldrig sett något liknande, det var som att ha med sig en treåring på restaurang. Men det gjorde inget för jag fick mumsa i mig en del av hennes ratade chokladmoussetårta!

Det var ett stort shoppingcenter som hette Liberty Midlands Mall och eftersom jag höll på att svälta (for real!) när vi kom dit så åt vi först, varpå alla affärer utom en hann stänga innan jag och Rickard kom upp på benen igen. Men det gjorde inte heller någonting eftersom den enda affären var en … BOKAFFÄR! Min favorit! Fyndade en sydafrikansk reseguide, modell bäst (samma som du brukar köpa mamma) nämligen DK Eyewitness Travel Guide! Kostade R249 vilket blir circus 178 SEK jag tror jag gjorde ett riktigt kap! Jag är så nöjd! Har saknat kartor och intressant fakta och det är dessutom kul att kunna läsa om det vi redan sett, som Drakensberg! Filmen vi såg var Oz the great and powerful, jag gillade den. Lite mycket tuttar som höll på att ramla ut ur vackra klänningar, men på det hela taget en färgglad och spännande film!

På söndagen var jag på Splashy Fen (Fen betyder typ fest på afrikaans) tillsammans med vår handledare Jims son David och hans kusin. Det var en två timmar lång bilresa ut i bergen nära Underberg och lerigt som bara den eftersom det regnat i tre dagar. Musikfestivalen hade startat på torsdagen, så när vi kom var folk lite lagom leriga och trötta. Det rådde en rätt avslagen stämning inne på festivalområdet. Men lika glad för det var jag, åt mini-donuts och lyssnade på lite band medan de två chaufförerna drack öl och smög i väg för att röka gud-vet-vad. Vi åkte hem samma kväll och David körde som en gud i morgontofflor (= väldigt bra) så jag kom hem säkert men med mild hjärnskakning efter alla dåliga ’dirt roads’ (grusvägar) som tar oss upp och ner längs alla bergstoppar och dalar. Köpte en t-shirt som bevis! Rickard fick stanna hemma i sängen med The Notebook för han var lite krasslig.

Annandag påsk gjorde jag och Rickard någonting väldigt modigt! Vi åkte linbana genom Karkloofs djungel tillsammans med tant Sally, hennes dotter Leigh och Jims fru Liz. Jag var lagom skakig i armarna när vi kom tillbaka ner efter två timmar… Den där toasten med tonfisk som ingick kändes som en lyxmåltid! Man tar en buckie (fyrhjulsdriven bil med stora hjul) upp till första linbanan och sedan svingar man sig neråt genom åtta olika banor. Man bromsar med sin starka arm genom att hålla långt ut längs vajern bakom sig och dra nedåt. Inte nypa åt som jag gjorde, då får man ont i axeln! Vissa banor var man tvungen att bromsa mycket på, andra skrek ledarna ”No brakes!” och då var det bara att köra! Kan klart rekommendera detta till er andra om ni kommer hit någon gång!

Alla som längtar hem, här är en god nyhet! Vi är halvvägs där! Jag längtar fortfarande inte hem och det känns som en välsignelse. Jag kan verkligen bara njuta av allt tokigt och roligt som händer här. Jag vet att många har lämnat sina käraste i hemlandet, för att inte tala om alla stackars katter som för närvarande måste klara sig utan sina ’crazy cat ladies’. Jag ska snarast sätt upp en fond där alla som vill kan skänka pengar till Ensamma Katters Förening, EKF.

Det var nog allt. Stor kram till alla tappra läsare därute!

Kommentarer (3)

Happy Holi!

Publicerad 2013-04-02 13:43:00 i Indien

Namaste!

Vi i Indien lever aven om var uppdatering varit lite smatt obefintlig, ber om ursakt for detta! Har kommer i alla fall en liten update fran oss:

Vi flyttade forra veckan fran centrala Pune och BAIFs huvudkontor 1 timma ut pa landsbygden till WAIT FOR IT: ett Ashram! Och vad ar da ett Ashram undrar ni sakert, sammanfattningsvis ar det ett halsohem som Gandhi startat tillsammans med skaparen av BAIF. Har kan ni lasa mer. Hit kommer manniskor av flera olika anledningar men de flesta verkar vara har for att ga ner i vikt och bli mer halsosamma. Halva gruppen borjar varje morgon med yoga vid 6 och fortsatter sedan dagen med nyttig mat och mangder av frukt. Tone som skriver trivs otroligt bra med detta upplagg som nastan vager over fortsatt stenharda sangar och kalldusch med hinkar!

Igar var aven forsta dagen vi gjorde nagot vettigt med organisationen da vi fick folja med pa ett stormote for de self help groups nagra av oss ska skriva uppsats om och vi andra hoppas sjalvklart ocksa insupa inspiration och lardomar fran dessa starka och fantastiska kvinnor.

Forutom att arbeta pa vara uppsatser har vi underhallt oss med firande av Michaela i helgen med dunderlunch och Bollywoodfilm (AWESOME) samt festivalen Holi!

Har kommer lite bilder fran varat Holi-firande. Holi ar en festival (festival of colours) som pagar i flera dagar. I och med Holi firar man ankomsten av varen och aven godhetens segrande over ondskan. Holi firas med att mota nya manniskor genom att kasta farg pa varandra.